Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Ett kärleksbrev från Marcus Eek till måleriet

För Marcus Eek är hantverket viktigare än motivet. Johanna Gredfors Ottesen ser en utställning som hyllar målarkonsten.

Marcus Eek

Galleri Arnstedt, Östra Karup, t o m 19/6.

”Silent sirens 1”, av Marcus Eek.Bild: Galleri Arnstedt
Säg namnet Marcus Eek och många tänker på målningar som föreställer en ensam båt eller blommor på smala stänglar mot en bakgrund av abstrakta, dynamiska landskap, typiska för hans genombrott på 1990-talet. På senare år har de kraftfulla penseldragen bestått, medan de figurativa elementen reducerats kraftigt. Jag minns en intervju för några år sedan där Eek ombads att uttala sig om glidningen mellan föreställande och abstrakta element i sitt måleri, och andemeningen i hans svar var ungefär: det spelar ingen roll vad det är.
Det centrala i Eeks måleri är måleriet i sig, och det blir uppenbart inte bara när han pratar om sitt konstnärskap utan även när man betraktar hans verk. När han ställer ut på Galleri Arnstedt i sommar framstår hans målningar mer än någonting annat som en rad utropstecken där kärleken till måleriet, arbetet och färgen lyser stark.
De stora målningarna, ofta delade i flera isolerade fält på samma duk, ser ofta ut som en process som hastigt avstannat eller satts på paus. Bilden tycks fångad i flykten, ryckt ur ett flöde och fastlåst på duken. Någon gång återvänder Eek till greppet att lämna stora bitar av duken rå och obearbetad, med bildelementen som smala, klart avgränsade färgstråk, accenter grupperade kring målningens kärna.
”X marks the spot”, av Marcus Eek.Bild: Galleri Arnstedt
Mer detaljerade områden eller definierade motiv fungerar som stoder, ett slags fastlåsta punkter i bildens yta medan allt annat är rörligt och flyktigt. Det är en effektfull metod som sätter hela målningen i rörelse, och jag förstår varför Eek på olika sätt återkommer till den gång på gång, även om han lämnat det medvetet banala därhän och här snarare inlemmar det figurativa i målningarnas abstrakta suggestioner.
Marcus Eeks sätt att måla kan nästan alltid härledas till en föreställning om bilden. Hans målningar fungerar som en rad metoder för att omsätta föreställningar i konkret materia. I ”Papergarden”, en serie skissartade akrylmålningar på stora pappersremsor, demonstreras detta fint då remsorna lyfts fram som det centrala. Sammanhang, individualitet, presentation är av underordnad betydelse. Eek litar fullständigt på dukens eller papperets egen förmåga att nå fram till betraktaren, och det gör han rätt i. Det enda som behövs i detta rum är måleriet i sig.
Och här har kärleksförklaringarna till måleriet och besattheten av duken, medlet, mediet, ingen ände. Metoden är primär, resultatet sekundärt, och Eek formulerar ständigt nya kärleksbrev till konsten. Det är lätt att ryckas med, också mina ögon tindrar efter en stund: hurra för måleriet!
Gå till toppen