Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Rymden

Utdrag ur Maria Küchens nya bok ”Rymdens alfabet”: Apolloprojektet

I sommar är det femtio år sedan den första människan satte sin fot på månen och därför publicerar vi idag ett utdrag ur Maria Küchens nya bok ”Rymdens alfabet”. Kapitlet ”Apolloprojektet” handlar om just den där sommaren för femtio år sedan, om månfarare, hjältar och drömmare, samt mannen som kallats ”världens ensammaste människa”.

Den 20 juli 1969. Neil Armstrong och Buzz Aldrin placerar den amerikanska flaggan på månen.
Här är han nu, Apollo 11-astronauten Michael Collins, en snart nittioårig spröd farbror. Han blinkar mot mig och ler och jag är säker på att han vet vad jag tänker. Det känns som om han ser rakt igenom mig.
Sommaren 1969 genomförde han den första bemannade månlandningen tillsammans med Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin. Under halvseklet som gått sedan dess har han mött sådana som jag hundratals gånger. Hit till Arizona har han kommit för att ställa ut sina akvareller.
Hans bilder gestaltar inte rymdens ensamhet. De har klassiska motiv: blommor, landskap, byggnader, djur. Det handlar om habilt hobbymåleri, men något händer med Collins bilder när han målar fiskar.
Jag kan inte riktigt slita blicken från hans enda akvarell med astronautmotiv – en uppskjutningsramp som i rök och lågor avfyrar en jättelik fisk mot rymden.
Hotellet där vi befinner oss ruvar som ett fort i bergen, vid randen till vildmarken utanför Tucson inte långt från gränsen till Mexiko. Utspridda över slätterna nedanför hukar husen under trycket från en stenhård sol. Mitt på dagen är det över fyrtio grader i skuggan. Sydvästra USA har alltid varit hett – planetens högsta temperaturer har uppmätts i den kaliforniska öknen Death Valley ungefär sextio mil härifrån – men detta är något utöver det vanliga.
Snart ska Tucson uppleva en värmebölja som får flyg att ställas in och asfalten att smälta. TV-journalister kommer att grädda muffins i bilar. Kallvattnet i kranarna kommer att börja brännas. Bergslandskapet som omger hotellet i hettan är rasslande och dödligt, skallerormar lurar mellan stenar och brittlebushsnår, agaveplantorna blommar med bisarra flera meter höga stänglar, saguarokaktusar i mängder radar upp sig på sluttningarna som en armé. Utlämnad till öknen skulle jag inte överleva länge. Människan vinner inte över universums vildmark eller hettan och natten här.
I princip bestod farkosten Apollo 11 av tre delar: en uppskjutningsraket som dumpades när besättningen hade nått rymden, en månlandare som användes vid nedstigningen och ett moderskepp i form av en kommando- och servicemodul. I den konformade kommandomodulen bodde astronauterna. I servicemodulen fanns deras förråd av sådant som bränsle, syre och vatten. När de återvände till jorden efter avslutat uppdrag, strax före inträdet i atmosfären, dumpades servicemodulen.
I besättningen fanns tre astronauter. Två av dem var commander respektive lunar module pilot – CMR respektive LMP. Deras uppdrag var att landa på månen. Den tredje Apolloastronauten hade titeln CMP, command module pilot. Han höll ställningarna i moderkapseln som låg i bana runt månen medan kollegerna i landningsmodulen gav sig iväg mot månytan.
Från vänster till höger: Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin A "Buzz" Aldrin.
Michael Collins ansvar som CMP innebar bland annat att han skulle precisionsstyra kommando- och servicemodulen och docka den med månlandaren när hans kolleger i besättningen återvände. Till skillnad från Apollo 11:s LMP Edwin ”Buzz” Aldrin och CMR Neil Armstrong fick han aldrig sätta sin fot på månens yta. Medan hans två kolleger gav sig av i månlandarmodulen Eagle med hela världens blickar på sig, skötte Collins sitt uppdrag ensam i moderskeppet Columbia.
Idén om Michael Collins som ”den ensammaste människan sedan Adam” formulerades av NASA i en pressrelease i samband med hans uppdrag och den har bränt sig in hos många. Hans situation har uppfattats som en övergivenhetens och åsidosättandets urscen. Några jag har mött tycker så synd om Michael Collins att de får tårar i ögonen när han nämns.
Ett halvår tidigare, julen 1968, hade Apollo 8 skrivit rymdhistoria genom att bryta sig loss från jordgravitationen och lägga sig i omlopp kring en annan himlakropp. Något sådant hade inte hänt tidigare. Alla som fram till dess hade skjutits upp i rymden hade stannat i bana kring vår planet. De hade fortfarande befunnit sig så nära jorden att deras fotografier inte riktigt fick något utifrånperspektiv. För första gången såg nu mänskligheten sitt gemensamma hem långt utifrån rymden – en oändligt ensam himlakropp omgiven av mörker.
I kommandomodulen, ett halvår efter Apollo 8, medan Armstrong och Aldrin var på väg ner mot månen, tog Collins en bild med ännu ett skikt. I förgrunden framför den döda månytan och en avlägsen jord, svävar månlandaren. Inom bildens ramar, osynliga, finns därmed samtliga människor som levde vid den tidpunkten utom Michael Collins själv.
Det skulle kunnat mana fram en stämning av högtidligt allvar, men månlandaren – oformlig och oskön, antenner som ögon på skaft, landningsställ som insektsben med sugfötter – såg i Michael Collins ögon skrattretande ut.
Han kallar det struntprat att han skulle ha varit den ensammaste mannen sedan Adam. ”Jag hade mission control tjattrande i örat nästan hela tiden” sa han år 2007 i dokumentären In the Shadow of the Moon, men varje gång han passerade in i radioskugga bakom månen bröts kontakten mellan honom och jorden under nästan fyrtioåtta minuter. Collins gjorde elva varv på egen hand runt månen och under radiotystnaderna säger han sig ha upplevt ett förhöjt medvetande, förväntan, tillfredsställelse, tillit, nästan extas:
”Långt ifrån att känna mig övergiven”, antecknade han i sin dagbok i rymden, ”känner jag mig väldigt mycket som en del av vad som sker på månens yta. Jag menar inte att förneka känslan av ensamhet. Den finns där, förstärkt av att radiokontakten med jorden bryts abrupt i samma ögonblick som jag försvinner bakom månen. Jag är ensam nu, verkligen ensam, och helt isolerad från varje form av känt liv. Jag är det. En plus Gud vet vad som finns på den här sidan.”
Förutom ”den ensammaste människan sedan Adam” har Collins också fått epitetet ”den glömde astronauten”, men av Apolloprojektets sex CMP:er som ensamma låg i bana medan deras astronautkolleger utforskade månytan är han den som uppmärksammats mest. Dick Gordon, Stu Roosa, Al Worden, Ken Mattingly, Ron Evans – ringer det en klocka? Inte hos de flesta.
– Fattar du hur liten Apolloexpeditionernas kommandomodul var? Inget ont om mina kolleger, men tro mig, det var skönt att bli av med dem ett tag.
Det säger Al Worden, CMP på Apollo 15. Troligen har han befunnit sig längre bort från närmaste medmänniska än någon annan. Han slår Apolloprojektets övriga kommandomodulpiloter med ett par mil.
När Al Worden upplevde ensamheten på månens baksida var han i sin krafts dagar. Att nu möta honom i verkligheten, i ett panelsamtal tillsammans med sju andra åldrade Apolloastronauter samt den bortgångne Neil Armstrongs medelålders son Rick, berättar mer om människors flyktiga tillvaro på jorden än om rymdens väldiga perspektiv.
I hotellets artificiella svalka betraktar jag Michael Collins som om han vore ett utställningsföremål. Där är han. Jaha. Snart är hans liv över. Inom hundra år kommer alla vi som upplevde Apolloprojektet utifrån att vara döda. De första månlandningarna ska försvinna ur mannaminne som allting annat. I dag känns månfärderna främmande och daterade för många, som en raspig journalfilm. Det som för mindre än ett sekel sedan var science fiction har blivit historia.
Samtidigt har månfärder hamnat i fokus på nytt. De senaste åren har en andra kapplöpning till månen inletts, med ändamålet att bygga rymdstationer och månbaser som mellanstationer inför färder vidare till Mars.
Hyperkompetenta astronauter, utlämnade till sig själva och till rymdens dödliga likgiltighet – det kan uppfattas som en sinnebild för individens förmågor. Ombord på Apollo 11 var Michael Collins i så fall individualismens främste hjälte. Allt i Columbia hängde på honom ensam. I landningsmodulen Eagle var de åtminstone två. Men den helt autonoma individens ensamhet, när den faktiskt materialiserades, visade sig skrämma och väcka ömkan snarare än att imponera. I själva verket var Apolloprojektet inte individens triumf utan resultatet av ett gigantiskt grupparbete.
Buzz Aldrin underströk Apolloprojektets kollektiva karaktär i en debattartikel som nätsajten The Hill publicerade på fyrtioåttaårsdagen av den första bemannade månlandningen. Projektet, skrev han, hämtade näring från talangerna hos fyrahundratusen människor i samarbete för att förverkliga en vision. ”Det var ett enat åtagande, en blandning av statlig styrning, näringsliv och akademiska resurser för att göra en länge närd dröm till verklighet.”
Aldrin, Armstrong och Collins ingick i ett omfattande kollektiv av astronauter som hade i uppdrag att hjälpa varandra. Vissa av dem fick flyga, andra inte. NASA lyfte endast fram astronauterna som hjältar, men Apolloprojektet var en jättemyrstack där också ingenjörer gjorde storverk och människor i hundratusental skötte olika uppgifter, uppfann saker och samarbetade.
Så här i efterhand vill många låta påskina att hela USA kände delaktighet. De bortser från protesterna och demonstrationerna mot Apolloprojektet som speglas i jazzpoeten Gil Scott-Herons Whitey on the moon – vitingar åker till månen medan USA:s fattiga svarta inte kan betala sina läkarräkningar.
I radiotystnaden bakom månen oroade sig Michael Collins för att det allra värsta skulle hända: att hans vänner skulle förolyckas och han själv tvingas återvända till jorden ensam. Dog de, skulle något av honom också dö.
”Om de misslyckas med att lämna månytan eller kraschar kommer jag inte att begå självmord”, skrev han i sin dagbok. ”Jag kommer hem, oavsett, men jag kommer att vara märkt för livet.”
Han fruktade att motorn i månlandaren där nere i Stillhetens hav inte skulle starta. I så fall fanns ingen räddning. Ett annat realistiskt katastrofscenario vore att motorn slocknade efter mindre än sju minuter, varvid Armstrong och Aldrin antingen skulle krascha på månytan eller hamna i en så låg omloppsbana att Collins och Columbia inte skulle kunna nå dem.
Collins, som förblir en av världens mest erfarna piloter, räknade med att Apollo 11-besättningens odds att återvända hem var femtio/femtio. Även om han själv klarade sig, var risken stor att Armstrong och Aldrin skulle bli kvar på månytan. Ett tal till nationen hade skrivits i förväg åt president Nixon och redan spelats in. Där beklagade presidenten att de modiga astronauter som hade landstigit på månen för att fredligt utforska den, nu för alltid skulle vila där i frid.
Det värsta var nära att hända. Under månlandningen bröt Armstrong och Aldrin oavsiktligt av strömbrytaren som skulle tända motorn i Eagle inför återfärden till kommandomodulen. Aldrin fixade dock problemet med hjälp av en ... kulspetspenna? Nej, det stämmer inte:
– Det var en filtpenna, påpekade Aldrin själv häromåret i en kommentar på Facebook när ämnet dryftades i en grupp för rymdnördar.
Ett knappt år efter den första bemannade månlandningen återvände Apollo 13 till jorden under dramatiska former utan att ha landat, efter en förödande explosion ombord. Apolloprojektet fortsatte ändå en bit in på sjuttiotalet. Det hade inletts nio år före Apollo 11 och dess föregångare var Mercury- och Geminiprojekten.
Mercuryastronauterna förväntades ta sig upp i rymden och tillbaka igen. Det följande Geminiprogrammet, länken mellan Mercury och Apollo, innebar tolv uppskjutningar mellan 1964 och 1966 och har kallats ”bron till månen”. Syftet med Gemini var att pröva hur astronauter klarade sig i rymden, hur dockningar kunde genomföras och hur man bäst skulle bära sig åt för att landa. Samtliga Apollo 11-astronauter hade tidigare varit uppe i rymden med Geminiprojektet.
Mercury, Gemini, Apollo – tre juveler i NASA:s krona, kan tyckas, men det finns ingen konsekvens i namngivningen. Merkurius är en planet och en romersk gud, Gemini är en stjärnbild, Apollo är en grekisk gud som inte representeras i rymden alls.
Bara en astronaut, Walter ”Wally” Schirra, har rymdflugit inom ramarna för alla tre projekten. Han var en av NASA:s sju första astronauter och slog rekord 1962 med Mercury 5 när han genomförde sex varv runt jorden, något ingen hade varit i närheten av förut. Man kan tycka synd om Michael Collins som aldrig fick landstiga på månen, men är det inte ännu mer synd om Wally Schirra som knappt någon utanför Apollofanatikernas kretsar minns i dag? Och varför heter Apolloprojektet överhuvudtaget som det gör? Och varför finns inte Apollo 2 och 3?
Hela Apolloprogrammet sattes i gungning när besättningen på Apollo 1 i januari 1967 förolyckades på marken, under ett test av farkostens energiförsörjning. Medan NASA hämtade sig inställdes Apollo 2 och 3 av byråkratiska skäl som blir mindre intressanta ju mer man fördjupar sig i dem. Mellan 1966 och 1968 genomfördes så Apollo 4, 5 och 6 – obemannade tester av raketer och månlandare – innan det 1968 blev dags för Apollo 7 som var projektets första bemannade uppskjutning mot månen.
Wally Schirra, befälhavare på Apollo 7, fick en kraftig förkylning med sig upp i kapseln och smittade sina två kolleger. Läget surnade ytterligare när astronauterna nobbade en TV-sändning från rymden och vägrade sätta på sig rymdhjälmarna under återinträdet i atmosfären. ”De där borde inte flyga igen”, tyckte uppdragskontrollen, som i sin tur fick kritik av Schirra för ”ofattbara” misstag.
Nu var det bråttom, om NASA skulle leva upp till president John F Kennedys bevingade ord inför kongressen år 1961:
– Den här nationen ska åta sig att uppnå målet innan det här decenniet är över, att sända en man till månen och föra honom tryggt tillbaka till jorden.
Hetsen att hinna nedstiga på månytan före 1970 ledde till att de tre uppdragen efter Apollo 7 kom i tät följd. Apollo 10, generalrepetitionen i maj 1969 när allt utom själva månlandningen genomfördes, innebar att det som minst bara var en och en halv mil mellan månens yta och månlandaren.
Ombord som lunar module pilot på Apollo 10, LMP, fanns Gene Cernan. År 1972 när Apolloprojektet avslutades med Apollo 17 skulle han bli den sista människan på månen hittills. Också John Young på Apollo 10 kom till månen så småningom. Thomas P Stafford däremot, uppdragets befälhavare, fick trots sina meriter senare nöja sig med att docka i rymden med Sovjets Sojuzkapsel.
Vid närmare eftertanke är det synd om nästan alla. Apolloastronauterna har genom åren vittnat om mycket frustration, inte minst riktad mot USA:s rymdfartsmyndighet NASA som inledde hela programmet med att ha ihjäl tre astronauter och behandlade de första månfararna som cirkusdjur att visa upp – världsturnéer i vansinnestempo utan några lediga dagar i schemat bidrog till att driva Buzz Aldrin in i alkoholism och depression och krossa hans äktenskap.
Apolloastronauterna hade förtjänat bättre. De gav USA en välkammad framgångsstory som alternativ till skändligheterna i Vietnam och drogmissbruket i hippierörelsens kölvatten. De representerade äventyr och tekniska landvinningar och bättrade på militarismens och familjevärderingarnas agnande förgyllning – pappa astronaut, mamma hemmafru, duktiga och prydliga barn – i en tid när sådant hade börjat framstå som solkigt och överspelat.
Man kan värdera det hur man vill. Ett faktum oavsett värderingar är att vissa unga amerikaner ställdes inför ett svårt val på sensommaren 1969. Skulle de åka till Cape Canaveral i Florida och se uppskjutningen av raketen som tog Apollo 11 till månen, eller skulle de åka till den där musikfestivalen några veckor senare som alla pratade om, i någon liten håla som visst hette Woodstock?
– Jag hade bara råd med en av sakerna, säger en pensionerad universitetslärare i baren under Arizonas stjärnhimmel medan han moloket stirrar ner i sin gin och tonic. Man begriper ingenting när man är ung. I dag ångrar jag oerhört att jag valde Woodstock.
Jag försöker övertyga honom om det oslagbara i att ändå ha sett Jimi Hendrix live, men han låter sig inte tröstas.
Ett fotspår på månens yta från astronauterna på Apollo 11.
Efter viss tvekan tar jag mod till mig och går fram till Michael Collins där han står bland sina akvareller av landskap och träd och fiskar. Uppriktigt berättar jag att jag gillar den där bilden han har målat av en fiskuppskjutning. Snart har jag en selfie i mobilen på mig och en av besättningsmedlemmarna på Apollo 11.
Snook, även känd som sergeantfisk eller robalo, är en bräckvattenfisk som trivs i vattnen i Florida där Michael Collins har bott de senaste decennierna. Bland hans fiskbilder finns inte bara uppskjutningen av en snook i rymden. En annan akvarell är ett slags dubbelexponering av en snook med jasminer. Som en slöja eller ett ljusspel över vattenytan skyler blommorna den ensamma fisken. Jag tvingas behärska mig för att inte köpa tavlan, men varför vill jag egentligen ha den?
Medan jag sliter med frågan kommer en okänd kvinna fram. Hon är välvårdad, dyrt klädd och snyggt friserad. Blygt rör hon vid min arm.
– Jag är från Texas, säger hon. Jag vill visa dig en sak.
I sin mobil knappar hon fram ett foto på sig själv och Neil Armstrong. Under några sekunder står vi tysta, begrundande.
– Det här var för ungefär tio år sedan, förklarar hon, när jag och min man var hemma hos en bekant som fyllde år. Han kände Neil. Hon nämner Neil Armstrong vid förnamn, som om Neil vore en personlig vän även till henne. Jag önskar att jag inte förstod henne fullt så väl. Hon stänger av mobilen, lite generad, nästan förvirrad. Utan att säga något mer försvinner hon ut ur rummet.
Min upplevelse av den första månlandningen har lämnat spridda och diffusa minnesspår: svartvita TV-bilder av uppskjutningen, astronauter i studsande rörelse på månen, jublande folkmassor. Jag var åtta år. Nästan femtio år senare återupplever jag skeendet genom att följa det i tabellform – från uppskjutningen vid Cape Canaveral i Florida halv två på eftermiddagen lokal tid den 16 juli 1969, tills kapseln med de tre återvändande månfararna landade i Stilla havet åtta dagar senare.
I uppskjutningens ögonblick, med den tekniska beskrivningens egna ord, kapades navelsträngen. Den tretusen ton tunga trestegsraketen Saturn 5 girade för att undvika starttornet, vars armar hade hållit fast den tills bråkdelen av en sekund innan den lättade från marken. Raketens första steg innehöll bränsle för själva uppskjutningen, sjuhundrasjuttiotusen liter flygfotogen och långt mer än en miljon liter flytande syre som förbrukades på tre minuter. Sedan dumpades steget och störtade ner i Atlanten.
Motorerna i det andra raketsteget tändes. Snabbt förbrändes hundratusentals liter flytande väte och ytterligare trehundratretusen liter flytande syre. Nio minuter och nio sekunder efter start var även det andra raketsteget förbrukat. Apollo 11 avbördade sig det, lade sig på drygt arton mils höjd i bana kring jorden och cirklade ett och ett halvt varv kring vår planet innan besättningen drygt två timmar efter start fick klartecken för TLI, translunar injection.
Motorerna tändes i det tredje raketsteget. Apollo 11 lämnade jordbanan och satte kurs mot månen.
Apolloprojektet innebar en kedja av aldrig förut prövade lösningar, ”skör som när man binder en krans av prästkragar” för att använda Michael Collins ord. Ingen länk fick brista. Strax efter TLI lösgjorde sig kommando- och servicemodulen, CSM, från raketsteg nummer tre. Detta raketsteg innehöll månlandaren, inkapslad i paneler som nu öppnade sig som kronbladen på en blomma, sköts loss och föll ut i rymden.
CSM Columbia vände 180 grader, dockade med den blottade månlandarmodulen Eagle och drog loss den från det tredje raketsteget som nu inte behövdes längre. Medan Apollo 11-farkosten fortsatte sin färd hamnade raketsteget i bana kring solen, där det med all sannolikhet ligger kvar.
Av den väldiga dånande raketen återstod nu bara en liten enhet – moderskeppet och månlandaren – som i tre dagar tyst färdades mot månen och sedan lade sig i bana kring den.
Varv efter varv snurrade de tre astronauterna runt himlakroppen där två av dem snart skulle landstiga. Trettio gånger såg de Stillhetens hav, den planerade landningsplatsen, passera under sig, innan Eagle lösgjorde sig från Columbia och Michael Collins blev ensam.
Namnet Apollo sägs ha valts 1960 av NASA-chefen Abe Silverstein eftersom månfararprogrammets storskalighet fick honom att tänka på guden Apollo i sin vagn i färd mot solen. Projektet kan tyckas ha något av renässansfest över sig, ett kalas där furstar äter rätt efter rätt på fat efter fat av dyrt porslin som sedan kastas tillsammans med matresterna.
Det är en skamlös makt- och resursdemonstration av ett slag som alltid både har förfärat och förfört, skriver jag i ett mejl till en rymdingenjör. Han svarar att resurserna som användes för att skjuta upp rymdfarkosten mot månen var så stora som Apolloprojektet rent praktiskt krävde, varken mer eller mindre. Överdåd? Ja. Slöseri? Det beror på perpektivet.
Månens stillhet och tystnad, i kontrast till uppskjutningens dånande fyrverkeri, kanske gav något slags visdom. Man kan åtminstone hoppas på det. Möjligen var det ett sådant hopp som drev så många människor att vända sig till månfararna med sina innersta tankar.
Bortåt sjuttiotusen personer har genom decennierna skrivit brev till Neil Armstrong. Floden av post upphörde först när han dog åttiotvå år gammal år 2012. James R Hansen, författare till Armstrongbiografin First Man, har läst vartenda brev. Nu förbereder han en bok med utgångspunkt i dem, med arbetstiteln Dear Mr. Armstrong. Boken kommer inte att handla om den första människan på månen, utan om oss andra.
Det skymmer över Arizona. Bandet Top Dead Center underhåller oss med Grateful Dead-covers. Stämningen i baren är skyhög och sjunker knappast av att Neil Armstrongs son Rick, som är hobbygitarrist, deltar på scenen i en show som så småningom ska urarta till jam för alla som vill, men då är jag inte längre kvar. Jag går ut en sväng under stjärnorna som just tänts över bergen kring Tucson, ut i en tystnad som både lugnar och skrämmer.
Rymdens likgiltighet blir synlig och enkel. Kroppen slås av den lika banala som kraftfulla insikten, ett slag som kommer långt utifrån och djupast inifrån: Jag tumlar med jorden genom ett kosmos som struntar i mig. Att fullt känna det ger en egendomlig tröst, ett lugn.
Inne i Tucson finns ett bra observatorium, ett universitet med en astronomisk institution i framkant och ett rymdfartsmuseum, men jag åker ingenstans. Jag stannar här, i öknen utanför staden där rymdfararna och vi som vill möta dem har samlats för seminarier och fest. En stund står jag under himlens tystnad och känner mig som på Louvren – rymden, där är den, jaha. Sedan går jag in. Nästa morgon när jag ska sortera och rensa bland de senaste dagarnas foton innan jag delar de finaste på Facebook, råkar jag radera bilden av mig själv och Michael Collins, världens ensammaste man.
Gå till toppen