När Donald Trump valdes till president 2016 cirkulerade i mina sociala flöden en dikt av Zoe Leonard. Den inleds med raden ”I want a dyke for president”, och fortsätter därefter rada upp erfarenheter hon önskar av presidenten, som att ha förlorat en älskad i aids, ha gjort en abort eller ha dåliga tänder. Men Leonards dikt var inte ny. Den skrevs redan 1992 som en hyllning till poeten Eileen Myles, när hen som protest och performance ställde upp i presidentvalet.

Nu är Eileen Myles prosaverk ”Chelsea girls” från 1994 aktuellt i svensk översättning. Bokens öde påminner om dikten ”I want a president”: den nobbades av storförlagen och gavs ut på ett mindre förlag, men intresset för dess queera och depraverade tematik var förhållandevis svalt. Länge var den svår att få tag på. Men 2015 gavs den ut på nytt, fick klassikererkännande och nådde större läsarskaror. I samband med det svenska släppet besökte Myles Malmö för ett samtal på Stadsbiblioteket, och gjorde också en oannonserad poesiuppläsning på Inkonst.

Berättarjaget i romanen heter Eileen Myles men har, till skillnad från författaren, pronomenet hon. En arbetarklassuppväxt i Massachusetts på 50- och 60-talen varvas med ett 70- och 80-tal på Manhattan där varken drogerna, spriten eller förälskelserna någonsin tycks ta slut, och där kändisar som Allen Ginsberg och Robert Mapplethorpe fladdrar förbi. Det är ohämmat och blottar det queera med humoristisk skärpa och originell blick på människan.

Trots tunga ämnen som faderns alkoholism eller en mycket obehaglig våldtäktsscen blir Myles aldrig sentimental, aldrig ett offer. Tvärtom präglas texten av lätthet och lust. I intervjuer säger Myles att hen ville skriva en ”On the road” för tjejer, och beatnikinfluenserna är påtagliga. Rösten har pondus, är flödande, rytmisk och spontan.

Det särpräglade amerikanska tugget ekar omisskännligt i Helena Erikssons svenska. Den vardagliga svenskan har begränsningar jämfört med amerikanskan, och att få fram originalets ton på en svenska som låter svensk är förstås svårt. Ibland hade det varit bättre att behålla vissa engelska ord och uttryck – att till exempel byta ut originalets ”bitch” mot det onaturliga ”argbigga” får mig att haja till. Men för det mesta tycker jag ändå att översättningen navigerar rätt.

Kapitlen kan i vissa fall läsas som fristående noveller och ordningen är inte kronologisk. Den realistiska romanens dramatiska båge saknas: trots att man exempelvis förstår att den något mognare Eileen slutar festa så hårt som när hon var yngre, slår den tidsmässiga (o)ordningen ifrån sig alla eventuella förväntningar på bot och ”bättring”. Det estetiska genomförandet är kongenialt med en idé om att det inte finns något att utveckla eller förbättra. Slutklangen blir att detta är Eileen, detta är människan – som i sin mänsklighet bara pågår.