Där kan man stå, omgiven av Björn Perssons fotografier av planetens stora djur. Elefanter, giraffer, noshörningar, isbjörnar och gorillor, stora i storlek men också storartade, vilda och vackra djur. Djur som vi förnuftiga djur (Aristoteles definition av människan) beundrar och har inlemmat i våra sagor och berättelser men även mördat och exploaterat. Där kan man stå, omgiven av de vackra djuren och fundera över vilket fult djur man själv är. Förnuftigt? Att ta vad man vill ha? Kanske tycktes det vettigt tills ha-begäret hotade allt liv på vår jord.

Helsingborgssonen Björn Persson lämnade staden som ung vuxen, for till Sydafrika, utbildade sig inom viltvård och arbetade sedermera på den afrikanska kontinenten för att förhindra tjuvskytte. Han började fotografera, kunskap om djurens vanor och karaktär gör att han kan komma dem nära. ”The thin line” är ett passande namn på utställningen, ambitiöst ihopsatt av Ann Catrin Gummesson på Dunkers.

För att det inte bara ska bli vackra bilder av fantastiska djur är fotografierna beroende av den kontext de har fått, filmen om Perssons arbete men framförallt den information som finns på skyltarna intill verken. ”Jätten” heter ett fotografi, den afrikanska elefanten Tim porträtterad. Tim är känd för sina betars storlek och att han uppnått den ovanligt höga åldern av femtio år. ”Hemligt” står det angående Tims habitat, för att skydda honom från tjuvjägare. I trettio miljoner år har den afrikanska elefanten gått omkring på vår jord men snart är det kanske slut, starkt hotad är artens status enligt Internationella naturvårdsunionens röda lista.

Och så fortsätter det. En gam i utbredd vingprakt, status: ”Akut hotad”. När gamarna blir färre blir sjukdomsspridande kadaver fler, ekosystemet balanserar på en allt skörare tråd. Zebror står tätt på en bild, min favoritbild i utställningen, zebrans status: ”Nära hotad”. En bergsgorilla, status: ”Akut hotad”. Isbjörn och leopard, status: ”Sårbara”. Mitt i rummet finns ett fotografi av en vit noshörning fotad med vidvinkelobjektiv under en ödesmättad himmel, nordlig trubbnoshörning heter arten på svenska, status: ”Utdöd i vilt tillstånd”. Den porträtterade noshörningen är en av två levande individer, båda är honor. När en kändis hävdar att noshörningshorn botar diverse sjukdomar, till exempel cancer, märker viltvårdare en uppgång i tjuvjakten. I Vietnam hittades den sista Javanoshörningen skjuten och med avsågat horn efter ett sådant uttalande.

Vår faktaresistens håller på att döda oss. Det ”förnuftiga” djuret har alltid haft vanföreställningar. I samband med det nyliga bensinupproret intervjuades deltagare, en hävdade att planeten blir ihålig om vi använder elbilar, en annan att bilars utsläpp behövs för att vi ska kunna andas. Idén om att det är att respektera människor att respektera deras vansinniga åsikter – ofta är det tvärtom – riskerar att förgöra oss. ”The thin line” ger känslan av att vi är en påskö-kultur som bygger vår kultur på vidskepelse och makt. Och, vi är sådana barn – omogna är ordet jag söker. Den omogna tron att vi måste vara positiva, det får inte bli för mörkt, om vi ska begränsa oss själva måste det vara kul och intressant. Men världen och dess verklighet förekommer bortom våra åsikter, positivt eller negativt är ovidkommande – det vi bör intressera oss för är att vara korrekta.

Är Perssons arbete en del av ytterligare exploatering, del av en industri som vill skildra världen innan den dör och därför tär i onödan på den? Fotografi bygger på närvaro och om det avbildade är känsligt bör frågor om utnyttjande ställas, det handlar om fotografens trovärdighet – även den en tunn linje att balansera på. Persson klarar det, han är viltvårdare och fotograf, pengarna från projektet går till kampen för dessa djurs överlevnad – han är en del av deras värld, hellre än en besökare.

Vilket oskick det är när kritiker hellre än att recensera den utställning som finns framför dem önskar en annan, men låt mig delvis falla i den fällan. ”The thin line” är den perfekta sommarutställningen på Dunkers som passar in i ett semesterdagsschema i Helsingborg. Perssons estetik är bombastisk, tydlig och nära vilket innebär optimal genomslagskraft. Men, ögat längtar efter en mer utvecklad bildberättelse, en som tar till vara andra av fotografiets styrkor: placering i tid och rum och mer av sammanhang. Kanske är det girighet? Persson har unik tillgång till miljöer de flesta av oss aldrig kommer nära.