Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Maria Küchen vänder blicken mot stjärnorna i "Rymdens alfabet"

"Rymden, det är vi", konstaterar Martin Engberg efter att ha läst Maria Küchens tankeväckande essäbok om rymden.

Maria Küchen, författare och poet.Bild: Emma Larsson

Maria Küchen

Rymdens alfabet. Natur & Kultur.

Det är en fråga om perspektiv, inte sant? Under läsningen av Maria Küchens "Rymdens alfabet" finns det anledning att fler än en gång fundera på vad människans dröm om att ge sig ut i rymden egentligen handlar om. Vad kan vi se och lära oss från Mars som vi inte kan se och begripa från jordskorpan? Varför vill någon prompt sätta en fot på månens dammiga yta om det kan innebära att dö där? Eller ge sig ut på en rymdpromenad med risk att få tumla runt i kosmos för evigt om livlinan lossnar? Medan Neil Armstrong och Buzz Aldrin var på väg till månytan, skriver Maria Küchen, tog Michael Collins som befann sig i kommandomodulen en bild: ”I förgrunden framför den döda månytan och en avlägsen jord, svävade månlandaren. Inom bildens ramar, osynliga, finns därmed samtliga människor som levde utom Michael Collins.” Perspektiv, med andra ord.
I år är det femtio år sedan bilden togs. Årsdagen för månlandningen infaller 20 juli. Men tiden i Küchens essäer är inte linjär, den veckar sig. Det förflutna är både avlägset och nära. Rymden en plats som numer bara är en tweet bort (rymdstationen ISS har internetuppkoppling) och samtidigt en vidd som når bortom det mänskliga förståndet.
Küchen inte bara reflekterar över de här sakerna. Hon gör också ett gediget fotarbete. Åker till ett hotell utanför Tucson för att lyssna på ett panelsamtal med åldrade Apolloastronauter och får en chans att se Michael Collins akvareller. Tar sig till Bajkonur i Kazakstan för att vara med när en bemannad Sojuzraket ska skickas till ISS. Bajkonur, det var härifrån Jurij Gagarin – den första människan i rymden – sköts upp. Hon åker till Cape Canaveral och Kennedy Space Center där uppskjutningsplattan för Apollo 11 kan beskådas och är med när GovSat-1 skickas iväg. Ännu en satellit som ska spåra våra rörelser på jorden. De bemannade rymdfärderna, lär jag mig av Küchen, har USA slutat med, även om Elon Musks projekt SpaceX avser att få iväg en sådan innan året är slut. Utanför Kina är det idag bara från Bajkonur det skickas upp bemannade farkoster.
Mellan dessa platser och möten – vårt förflutna och rymdfartens nu – vårt stjärnskådande och våra fantasier om vad som finns där ute, vandrar Küchens essäer. På det sättet skapar de band mellan olika tider och platser. Mellan astronomen Tycho Brahe och den åldrade Buzz Aldrin och hans t-shirt med trycket: ”Get your ass to Mars”. Mellan människan i rymden och de som begravdes i Windoverdammen nära Titusville på USA:s rymdkust. ”Dessa urinvånare begravdes i fosterställning, samma ställning som Alan Shepard sjutusen år senare intog i sin livmoder till farkost.” Shepard, den första amerikanen i rymden.
Den första mannen. Den första kvinnan. Den ensammaste mannen sedan Adam. Rymfarandets historia är fullt av den sortens epitet. Månfärderna kom också till i en tid av utveckling och teknikoptimism där de stod för en pionjäranda som kunde producera hjältar, både åt USA och Sovjetunionen. Men är det något Küchen visar i sin essä är det att ingen rymdfärd varit möjlig utan stora kollektiva ansträngningar. De mest kända namnen skulle, med en mindre förskjutning av händelsernas förlopp, varit helt andra. Hon beskriver också hur rymdfarten idag har fått en mer vardaglig och mindre sensationell karaktär. Det är rätt mycket business as usual. Visserligen drömmer Elon Musk och Buzz Aldrin om att ta oss till Mars, men det mesta som går upp idag är satelliter och försändelser till ISS. Fast en selfie med Michael Collins kanske ändå är något speciellt. Han som fick stanna kvar i kommandomodulen medan Armstrong och Aldrin färdades till månytan och därför var den som fick epitet ”den ensammaste människan sedan Adam” (struntprat, anser han själv). Eller att få samtala med kosmonauten Sergej Krikalev som befann sig på rymdstationen MIR 1991 när Sovjetunionen upplöstes. Vilket krånglade till återfärden.
Maria Küchens bok får mig att tänka på Peter Nilsons vilsamma och lärda essäer. Inte bara för att temat ligger nära det han skrev om, utan lika mycket för den existentiella undran som också finns hos Küchen – vars texter öppnar upp tanken mot de perspektiv på människans villkor som annars bara rymdfärder och poesi brukar ge.
Men det är en sak att befinna sig på en punkt ingen annan någonsin har befunnit sig på tidigare – en annan att formulera vad det är som blir synligt därifrån. Vid ett par tillfällen ställer sig Küchen under stjärnhimlen och konstaterar: ”rymden, där är den, jaha” i en parafras på Göran Palms dikt om havet. Essäsamlingen inleds också med Thomas Mertons fråga om varför vi ska resa till månen när vi ännu inte övervunnit våra inre avgrunder. ”Rymden? Det är vi!” får jag lust att kontra. Men misstänker att öronen på forskare och ingenjörer – som får antas ha en mer naturvetenskaplig syn på saken – i så fall skulle krulla sig. Det är det där med perspektiv igen. Hur som helst är det den sortens tankar boken "Rymdens alfabet" bjuder in till. Och det har varit ett stort nöje att få tänka dem tillsammans med den.
Maria Küchen är kritiker för kultursidan. Boken recenseras därför av Martin Engberg, författare och kritiker på bland annat Göteborgs-Posten.
Gå till toppen