Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Erika Oldberg: När skarpa kulor viner – då hjälper vi varandra

En kvinna står vid polisavspärrningarna vid Malmö Central och talar uppjagat i telefon. "Det är helt sinnessjukt!" säger hon och skrattar nervöst.
Hjälpsamhet är en helt vanlig reaktion i krissituationer, inte bara från uniformerad personal som har det som arbetsuppgift, utan även mellan privatpersoner.Bild: Patrick Persson
Vi andra – och vi är ganska många som står här vid avspärrningarna – är tysta. Vi vet ännu inte några detaljer kring vad som skett. Tänk om det var ett terrorattentat, mitt i vår stad, mitt bland jobbpendlare och semesterfirare med badkläder i bagaget?
Polismannen med kpist trampar på sin plats, tre meter från honom har en äldre man på cykel stannat. Han tittar rakt fram, apotekspåsen dinglar på styret. Nu är här lugnt och stilla, inte ens bussarna rör sig utan står kvar mitt på gatan innanför avspärrningarna med blinkande lysen och öppna dörrar, övergivna i all hast. En timme tidigare ekade skarpa skott på Malmö Central. Overkligt är ett milt ord i sammanhanget.
Hur reagerar vi när något sådant händer? Vem blir du när rädslan och adrenalinet sätter in? Kanske gör du som Caroline Knutsson. När hon klev av tåget från Oxie med sina vänner Helen Knutsson och rullstolsburne Christer Nilsson möttes hon högljudda skrik uppifrån vänthallen när hon var på väg upp med rulltrappan: "Stopp, vänd! ÅK NER IGEN!". Caroline Knutsson vände och rusade för allt tygen höll bort mot hissen, där hennes vänner var på väg in för att åka upp. Hon hann fram, slet ut dem ur hissen innan de hann åka upp i vänthallen där skottlossningen skedde.
– Det var min första tanke – att de inte skulle åka upp med hissen och hamna mitt i det, berättar hon efteråt och konstaterar att det inte är ofta hon får ett sådant adrenalinpåslag.
Eller så gör vi som Noralhuda Al Khatib, 18 år, som var vid taxiparkeringen på baksidan av Centralstationen när hon hörde skott. Först trodde hon att det var en ballong som smällde, men när hon förstod att det var skottlossning agerade hon direkt och ringde till sin kompis Medina Muljaku som hon bestämt möte med vid stationen för att varna:
– Polisen brukar ofta inte säga vad som händer, så jag ringde och sa "det är en person som blivit skjuten, polisen är här! När du kommer av tåget så gå rakt ut, gå inte in på stationen!"
– Jo, jag är bra på att reagera i sådana här sammanhang, säger hon själv efteråt.
Att agera som Caroline Knutsson och Noralhuda Al Khatib – med hjälpsamhet i en akut situation, det är faktiskt ganska vanligt. Forskaren Christian Uhr, docent i samhällets krishantering, har fördjupat sig i fenomenet om hur vi beter oss i krissituationer. Han vill gärna bidra till att slå hål på den myt som florerar om att vi, när det krisar, agerar själviskt och bara vill rädda vårt eget skinn:
– Det här att man skulle vara antisocial och bara bry sig om sig själv, det är oerhört sällan som man kan se det vid katastrofer. Det kan man visa både genom efterhandsintervjuer, realtidsobservationer och vittnesbeskrivningar. Och dessutom finns en del situationer som är filmade.
Det är nästan exakt ett halvår sedan jag själv, på väg till jobbet en morgon, cyklade rakt in i en mordplats där en av Malmös mest kriminella män just blivit avrättad. Det som skedde den morgonen går i linje med vad Christian Uhr berättar: Vi var flera personer som störtade fram till mannen, någon ringde ambulans och vi försökte stoppa blödningen. Förgäves, men vi agerade.
– Det är till stor del en mytbildning att vi springer runt som yra höns, att vi hjälper varandra är mycket vanligare. Mytbildningen beror delvis på Hollywoodmyter och delvis på mediadramaturgi – panik är ett tacksamt rubrikord, konstaterar Christian Uhr syrligt, och undrar om jag verkligen vågar skriva det i tidningen.
Vad vi, som individer, har i bagaget spelar självklart också roll för hur vi reagerar. Noralhuda Al Khatib och Medina Muljakus kompis till exempel, delade inte alls vännernas nyfikenhet, hon ville absolut inte gå närmre för att se vad som skedde inne på stationen när de hörde skotten eka.
– Jag var rädd. Det var fem år sen jag var i kriget i Syrien, förklarar hon.
Hennes ord ekar i mitt huvud när vi sagt hejdå och jag cyklar genom stan. Vid Triangeln hörs plötsligt en högljudd smäll bakom mig på gatan. Jag, som aldrig varit i närheten av en krigszon, far blixtsnabbt runt på cykelsadeln – en sopbil släppte just ner en tom soptunna på asfalten efter tömning.
Inget annat.
Gå till toppen