Moderaterna i Stockholm har slagit in på den radikala linje som förordar att public service läggs ner. De kommer nog inte att få sin vilja igenom, men det är tacknämligt att de tar upp frågan och intar en tydlig position.
Deras förslag har redan häftigt kritiserats. De gamla vanliga och malätna argumenten har plockats fram ur garderoben. Somliga hävdar att demokratin hotas om public service försvinner. Att påstå något sådant är förstås dumheter. Det skulle alltså innebära att demokratin inte fungerar utan public service, att den står och faller med denna historiskt sett sena inrättning. Är det någon som på fullt allvar tror det? Sverige skulle inte förvandlas till en diktatur eller till en laglös anarki om public service-radio och -tv slutade att tala om för oss vad vi ska tycka. Många anser att det moderata förslaget är populistiskt. Kanske det, men framför allt är det liberalt.
Sedan är det förstås namnet – public service – som vill inbilla oss att SR och SVT står i det allmännas tjänst och vilar på ett folkligt mandat. Om så vore fallet hade det varit naturligt att låta varje enskild människa avgöra om hon vill ha denna tjänst eller om hon hellre avstår. Den möjligheten har tagits bort genom att staten numera tvångsutmäter en skatt för att bekosta något som ofta ger intryck av att vara en statlig propagandamaskin, i alla fall när staten intar gängse politiskt korrekta attityder.
Public service framstår idag som en anakronism, en kvarleva från en tid då överheten ansåg sig ha rätt att tala om för folket vilka åsikter som var acceptabla, där massan förväntades att stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det som erbjöds. Så är inte längre fallet. Staten kan inte längre kontrollera informationsflödet. Det upplevdes först som en skandal. Några etablerade politiker framförde på fullt allvar idén om förbud av privata parabolantenner. Mångfald sågs som ett hot.
Något av den mentaliteten finns kvar i försvaret av public service. Det försvaret bottnar vanligen inte i en omtanke om folkets väl och ve utan i en önskan att också i fortsättningen åtminstone delvis kunna manipulera massornas mediekonsumtion.
Dessutom snedvrider public service-television marknaden. Kommersiella aktörer tvingas konkurrera med en aktör som inte behöver bry sig om intäkter, utan kan agera lite som den vill.
Jag fruktar att vi länge än tvingas leva med detta. Men gör den då till en smal, kalla det gärna elitistisk, kanal som erbjuder det som ingen annan kan eller vill. Så är det inte nu. Varje gång jag snabbt zappar förbi dessa kanaler tycks de visa antingen sävliga nyhetsuppläsare eller hysteriskt skrattande människor som när de inte kramar om varandra svarar på ofta mer och sällan mindre debila frågor. Alltså samma sak som i de reklamfinansierade kanalerna, men med en avgörande skillnad: jag tvingas betala för eländet.