Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ester Roxberg: Jag tänker på mina egna barn, hur de låg i min mage precis som du i någon annans

450 meter från vårt hus dör du. Det är en måndag i juni. Jag har på mig en varm tröja men fryser ändå. Jag står i lekparken med barnen. De bråkar om en spade. En svart fågel cirkulerar oroligt över våra huvuden. Bara runt hörnet dör du i samma stund.

Ester Roxberg är författare.Bild: Lina Alriksson
En man i tjugoårsåldern skjuten på Hålsjögatan. Jag hör det på radion när vi kommer in igen. För bara en vecka sedan sköts en annan tjugoåring till döds utanför det McDonalds där vi dagen innan ätit kvällsmat med barnen. Det passerade genom mig, likt dagar som kommer och går passerar nyheterna om de döda männen. Men två timmar efter din död står jag och plockar in disk när jag kommer att tänka på dig. I en artikel om dig säger ett vittne att du hittades i fosterställning i ett buskage. Jag tänker på mina egna barn, hur de låg i min mage, som du låg på samma sätt en gång i någon annans mage. Jag tänker på att du föddes och dog med benen så, uppdragna mot kroppen, hjärtat, som för att skydda dig själv mot världen. Jag måste kalla dig för du. Jag vill inte kalla dig ”tjugoåringen”, även om jag aldrig kände dig. Du får inte passera. Du dog 450 meter från vårt hus. Jag lämnar disken. Jag tar med mig ett barn och säger till min man att vi ska till cykelverkstan för att pumpa sonens däck. Men vi åker inte till verkstan. Inte först. Vi cyklar under de stora trädkronorna som leder oss fram till höghusen bredvid våra radhus.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen