Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kom igen katten, det humörsvänger!

Jonn Palmér Jeppsson hör det nya Baroness, och finner det gott – men inte enbart.

Bild: Ross Halfin

Baroness

ROCK. Gold & grey.

Folk lyssnar mest på spellistor nu för tiden, så varför inte göra ett album som låter som en spellista? Så resonerade Baroness sångare och gitarrist John Baizley i en intervju med Decibel i våras. Som om genombrottet ”Yellow & green” – ett dubbelalbum som rymmer allt från sludge metal till pastoral gitarrambient – kändes onödigt enkelspårigt, så här i efterhand.
På ”Gold & grey” har kvartetten klämt in sjutton spår på en timme, återvänt till Flaming Lips-producenten Dave Fridmann, bytt instrument med varandra, låtit nya gitarristen Gina Gleason sjunga lite (långt ifrån tillräckligt) och verkligen maxat kontrasten mellan extrovert hookighet och introvert psykedelia. Det var, på gott och ont, länge sedan jag hörde ett rockband unna sig så kraftiga humörsvängningar.
Gå till toppen