Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: När alltihop ändå gynnar Nyamko Sabuni.

Förödande intervju? Kanske inte. Trots trippelfel – vad hon sade, hur, och förklaringarna sedan – kan Nyamko Sabuni studsa tillbaka.

Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag.Bild: Henrik Montgomery/TT
Nyamko Sabuni hamnade snett. Hon lyckades med att inte bara säga fel saker på fel sätt, hon gick helt vilse i en terräng som borde vara hemmaplan för en tidigare integrationsminister.
Där trodde många att Liberalernas partiledarkamp avgjordes. Jag tror de har fel.
Det bekräftas av en mätning som Expressen (10/6) lät göra: Nyamko Sabuni har starkast stöd hos svenska folket. Framför allt bland borgerliga väljare som står Liberalerna nära. Medan de rödgröna föredrar Ullenhag.
Ledarvalet är ett linjeval.
En dryg vecka har gått, men det här är svårt att släppa. Partiledarkandidaten trampade i klaveret. Och fortsatte trampa. Det brukar vara fel och dubbelfel, men hon kan klara sig ur knipan.
Allt började med en intervju i Expressen (6/6) och fortsatte med förklaringar, och förklaringar om förklaringarna. Till slut hade hon snärjt in sig helt. Låt oss börja där. Inte i vad hon sade, utan hur.
När Nyamko Sabuni meddelade att hon vill bli partiledare fick hon stor uppmärksamhet. Den tuffa liberalen gör comeback i en tid när henne parti behöver en nytändning. Många såg här svaret på Liberalernas böner.
Så kom beskedet från Amman: Erik Ullenhag ställer upp. Många, förmodligen fler, såg här svaret på Liberalernas böner: "kronprinsen" skulle leda partiet tillbaka till dess socialliberala plats på kartan.
Intresset för Sabuni svalnade.
Hon behövde en game changer som åter ställde henne i fokus och valde ett område – integration – där hon har tydlig profil och stor kunskap. Sedan blev det tokigt. För att låta sig intervjuas i Expressen är förstås ett sätt att nå ut brett, men det kan gå snett: stark rubrik, tydlig vinkel och mer effekt än nyanser.
Det där ”fluffet”, som hon senare skulle beklaga.
Uppmärksamhet fick hon, intervjun citerades, kommenterades – och kritiserades. Att hon på Facebook försökte förklara hur hon egentligen tänkte fick inte alls samma genomslag. Tvärtom: Vad menar hon, egentligen? Därefter bekräftade hon att hon står bakom sina citat, men tar avstånd från ”allt fluff”. Brödtexten, alltså. Och ändå, nej, hon kritiserar inte reportern. Nehej?
Kommunikation är svårt. Men också A och O för en partiledare.
Inga stilpoäng för hur hon gjorde, alltså. Återstår vad hon sade – och trots att det blev tokigt så kan det paradoxalt nog öka hennes stöd. För hon hölls på mammas gata, men flirtade med de mer invandringskritiska.
Nyamko Sabuni har tidigt pekat på problem med hederskultur. Som när hon 2008 ville kriminalisera barn- och tvångsäktenskap och anklagade vården för att upprätthålla hedersförtryck genom att låta unga kvinnor rekonstruera den fördomsomspunna mödomshinnan. Hon lyfte tidigt fram de förortens klansamhällen som senare skulle bli politiskt sprängstoff. Som integrationsminister tillsatte hon en utredning om radikaliseringen i Rosengård. I boken Flickorna vi sviker förespråkade hon en 15-årsgräns för slöja, obligatoriska gynekologiska hälsoundersökningar av flickor och stopp för offentlig finansiering av religiösa friskolor.
Det här är viktigt. Omkring 240 000 ungdomar lär växa upp i Sverige med någon form av begränsningar i hederns namn.
”Hon tog tidigt ställning i viktiga socialliberala frågor som när hon tillträdde som minister och lyfte utsatta flickor och pojkar som lever i hederskultur”, säger riksdagsledamot Juno Blom (L) från Östergötland, ett av de partidistrikt som stöder Sabuni.
I Expressen kallar Sabuni integrationspolitiken ett ”gigantiskt samhällsmisslyckande”. Hon kritiserar mångkultur, hävdar att det mångkulturella samhället måste begravas som mål och frågar vad som avses: "Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?”
Men en politiker måste kunna skilja mångkultur från mångkulturalism; mångkultur som följden av invandring från mångkultur som ideologi och mål. Dessutom måste hen veta att hederskultur inte platsar i vare sig det ena eller det andra.
Sabuni efterlyser också ”en känsla av tillhörighet, och något som håller oss samman”. Det kittet finns redan och det måste en liberal känna till:
Alla i landet måste respektera mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet – också frihet från religion – samt rätten att välja sitt eget liv. Och, självfallet, att lagen gäller alla.
Här finns ingen plats för hederskultur. Inte plats att kringskära kvinnors tillvaro, diskriminera homosexuella eller tvinga någon bära slöja.
Mångkulturen finns utanför denna kärna av grundläggande värderingar. Där står det var och en fritt att fira sina högtider, tillbe sin gud, välja sin mat och klä sig i bikini eller burkini. Och ja, be på arbetstid. Också i Bromölla.
Intervjun behöver inte ältas mer. Men ska Sverige klara av integrationen måste dessa begrepp hanteras varsamt. En partiledare måste uttrycka sig tydligt. En liberal måste se att mångfald och frihet inte utesluter varandra.
Nyamko Sabuni trampade snett. Fast rätt?
Det skulle inte förvåna om det som hänt ändå spelar henne i händerna när L väljer ledare den 28 juni – Jan Björklund tackade ju för sig i riksdagen i onsdags. Hon lyckades få till en gamechanger. Hon kan ändra partiet. Frågan är bara om hon ska.
Gå till toppen