Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Christine Antaya: Ystads konstmuseum djupdyker i frågor om vårt beroende av havet

Vattnet skiljer oss inte åt utan förenar oss. Det nedskräpade havet berättar om hur vi hör ihop med vår omvärld.

Signe Johannessen, stillbild ur filmen ”Hic Sunt Dracones”, 2016.Bild: Tasneem Khan
Sommaren är en tid att umgås med havet. I praktiken eller tanken. I den tanketäta lilla boken ”An oceanic feeling: cinema and the sea” (som bland annat innehåller en skarp analys av havet i Disneyfilmen "Vaiana") skriver filmvetaren Erika Balsom om Freuds teori om den ”oceaniska känslan” – det lilla barnets upplevelse av att vara ett med omvärlden – och expanderar idén till en mer bokstavlig betydelse. Vad händer om vi inte tänker på havet som en avskiljare, utan som den del av planeten som förenar oss? Vi är vana vid att betrakta vattnet som en blank avgrund. Som Roland Barthes uttryckte det i sin essäsamling ”Mytologier”: havet bär inte på meddelanden, men vänd dig om mot stranden, där finns tecken överallt. Balsom, å andra sidan, ser vattnet som ett arkiv av natur och kultur, som kan användas för att tänka bortom uppdelningar i individer och territorier.
Fakta

HELGTIPS

Imorgon 16/6 kl. 12-15 är det finissage för Angelica Falkelings ”Food pockets” på Ikoloni, en utställning i en lägenhet på Nobelvägen 74A.

Malmö konsthalls nya utställning är mycket sevärd och harmoniserar dessutom väl med Malmökonstnären Kristine Kemp som ställer ut i Mellanrummet!

Om Konsthögskolans årsutställning var för överväldigande visar Skissernas museum just nu ”Flux”, en utställning med avgångseleverna från masterprogrammet.

Balsoms bok är inte det enda exemplet i samtidskulturen på att Barthes syn börjar luckras upp. Att havet är platsen för dagens ekologiska och mänskliga katastrofer bidrar naturligtvis till detta. Samtidigt som havet rymmer ekosystem i kris, är det också i sig ett hot. När den amerikanska tidningen Vice nyligen publicerade en artikel med rubriken ”Sannolikt börjar den mänskliga civilisationen gå under år 2050” illustrerades texten med en bild på en söndersmulande frihetsgudinna med havet upp till armhålorna.
I ”Deep sea”, sommarens utställning på Ystads konstmuseum, ryms verk som visar en fascination för havet som något okänt eller svårfångat, men av de tretton konstnärerna tar flera främst fasta på människans påverkan. Utställningen, gjord i samarbete med Städtische Galerie i Bremen, har en titel som anger att det handlar om djuphavet, men uppehåller sig mycket vid ytan. Där finns plastföremål och vågor, färgskiftningar och skum.
Åke Hedström, "Näset, 1977, 1988 och 1999”.Bild: Malmö Museer
Åke Hedströms fotografiserier från tre decennier (1977, 1988, 1999) av strandpromenader runt Skanör visar att skräpet har varit konstant. Swaantje Güntzels leksaksautomat är fylld med plastleksaker hon fått skickade till sig av forskare som plockat dem ur döda fåglar. Under vernissagen gjorde hon en performance där hon kastade plast i havet (som senare plockades upp) som väckte starka reaktioner. När Güntzel tidigare gjort liknande aktioner har förbipasserande spottat eller slagit på henne. Det är tabu att så uppenbart skräpa ner. Samtidigt finns det en gles ö av plast i Stilla havet lika stor som Frankrike.
Detalj av Swantje Güntzels ”Stomach contents XXL”, 2014.Bild: Gert Germeraad
På Ystads konstmuseum är den ”oceaniska känslan” som en drivkraft kanske mest närvarande i de trånande verk som penetrerar vattenytan. I Katja Blums blyertsteckningar är mörker och ljus, som vyer från djupet upp mot luften, de enda föreställande elementen. Sättet Blum ritar av havet för tankarna till Vija Celmins berömda havsteckningar. Hos båda finns en vilja att förstå det mänskliga medvetandet och varat genom att återskapa det vi erfar.
I Lena Marie Thürings ”Gardien de la paix”, filmad på ett akvarium i Paris, berättar en polisman om sitt arbete (att fånga ”fiskar”), föräldrarnas uppväxt vid havet i Guadeloupe och en längtan till kusten. Här symboliserar det marina livet frihet, ett bättre alternativ som aldrig blev. Tydligast lierad med den oceaniska känslan som avvisande av uppdelningar är dock Signe Johansson i sin film där hon simmar med vad som ser ut som en ryggkota från en val. En bokstavlig djupdykning in i elementet.
Havet är natur och kultur, vackert och ogästvänligt, romantik och science fiction. Men det vi en gång enkelt har identifierat som science fiction (säg, New York under vatten), börjar nu te sig alltmer realistiskt. En blick på havet, även filtrerad genom filmen eller konsten, är ett sätt att börja förstå vad det innebär att höra ihop med sin omvärld.
Gå till toppen