Annons

Annons

Annons

kultur

Christine Antaya
Ystads konstmuseum djupdyker i frågor om vårt beroende av havet

Vattnet skiljer oss inte åt utan förenar oss. Det nedskräpade havet berättar om hur vi hör ihop med vår omvärld.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Signe Johannessen, stillbild ur filmen ”Hic Sunt Dracones”, 2016.

Bild: Tasneem Khan

Annons

Sommaren är en tid att umgås med havet. I praktiken eller tanken. I den tanketäta lilla boken ”An oceanic feeling: cinema and the sea” (som bland annat innehåller en skarp analys av havet i Disneyfilmen "Vaiana") skriver filmvetaren Erika Balsom om Freuds teori om den ”oceaniska känslan” – det lilla barnets upplevelse av att vara ett med omvärlden – och expanderar idén till en mer bokstavlig betydelse. Vad händer om vi inte tänker på havet som en avskiljare, utan som den del av planeten som förenar oss? Vi är vana vid att betrakta vattnet som en blank avgrund. Som Roland Barthes uttryckte det i sin essäsamling ”Mytologier”: havet bär inte på meddelanden, men vänd dig om mot stranden, där finns tecken överallt. Balsom, å andra sidan, ser vattnet som ett arkiv av natur och kultur, som kan användas för att tänka bortom uppdelningar i individer och territorier.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan