Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Detta är skälet till att vi behöver scenkonst med stolta hbtq-perspektiv

Malena Forsare har besökt hbtq-festivalen ”Stolt scenkonst” i Malmö och berörs särskilt av Malin Hellkvist Selléns solo ”Rosa löften”.

Apollo de Azizi.Bild: Hugo Thambert
”Jävla äckel. Bög-äckel”. I skådespelaren och dansaren Fredrik Apollo Asplunds berättelse om uppväxtåren i Värmland sticker skoltidens glåpord ut som verbala blåmärken. När han under den gångna helgen besökte tredje skånska upplagan av hbtq-festivalen ”Stolt scenkonst”, återberättas resan från hembygden till Svenska balettskolan, vidare till klubblivet i New York och Damaskus queera subkultur. Skildringen av ett 46-årigt liv rusar fram och de svidande kommentarerna glider förbi: mest handlar det om en ung människas ivriga sökande efter sin genusidentitet. Om en kropp som anar andra sätt att röra sig i horisonten bortom grantopparna.
Stolt scenkonst är ett nationellt nätverk som bildades under Växjö Pride 2017 med målet att sprida scenkonst med hbtq-perspektiv – med i nätverket finns organisationer som Riksteatern, Unga Klara och Dansstationen i Malmö. Det är med andra ord inget blygsamt sammanhang det handlar om: att det lilla ordet ”stolt” lyfts fram som del av namnet är heller ingen tillfällighet. Personer som identifierar sig bortom binära könskategorier har historiskt utsatts för både samhällets diskriminering och vardaglig förnedring. Queer scenkonst behövs för att bidra med förebilder, men också för att åskådliggöra hur normer hela tiden återskapas på och utanför scenen.
Jag besöker festivalen i Malmö och funderar över polariseringen i hbtq-frågor: å ena sidan finns en utvecklad acceptans av identiteter som befinner sig utanför normen. Å andra sidan har en växande fientlighet slagit rot. I detta glapp växer våra barn upp: de är upplysta i unga år på ett sätt som vi själva inte var, och vandrar samtidigt fram i en retorik så grov att den hade skapat uppror på våra egna arbetsplatser. Varför tror vi att unga numera låter bli att duscha efter idrottslektionerna? Rädslan att bli filmad med mobilkamera är en förklaring. Att den som ”visar sitt kön är bög” är en annan.
"Rosa Löften" i koreografi av Malin Hellkvist Sellén.Bild: Åse Bengtsson Helin
Under ordet ”stolt” i Stolt scenkonst skaver erfarenheter som de flesta av oss trots allt sluppit undan. Men som vi skadas av ändå, eftersom förnedringens våld lagras i samhällskroppen. Jag söker efter svalka och går och ser om Malin Hellkvist Selléns ljuvliga solo ”Rosa löften” från 2008, som trots sitt dryga decennium på nacken alltså fortfarande turnerar. Uppenbarligen finns något i detta lilla dansstycke som publiken både vill ha och behöver, eftersom Marianne Kjærsunds queera dansbands-lover fortsätter att trampa upp spår av dunkande bugg över golvet, år efter år.
Med armarna som ett reaplan och ansiktet öppet mot låttexter lika naiva som mjölk, snurrar den melankoliska kroppen på golvet upp i lycka. Kroppen är samtidigt kvinna och man, eller varken eller. Denna dubbla möjlighet skapar en rusig rymd, ett dubbelt tecken, där hjärtat har plats att veckla ut sig. Samtidigt – och detta är skälet till varför vi i detta nu behöver scenkonst med stolta hbtq-perspektiv: de sextio minuterna är ett konstnärligt andningshål, snarare än en reell frihet.
Gå till toppen