Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sami Said skriver osannolikt roligt om torka och svält

I sin bilderboksdebut ”Äta gräs” har Sami Said hämtat inspiration från barndomens Eritrea. Johanna Gredfors Ottesen tar del av myllrande och satiriska berättelser om byliv, regnmolnshåvar och besvärliga getter.

Sami Said

Äta gräs. Illustrationer: Sven Nordqvist. Natur & Kultur.

Sami Said.Bild: Annika af Klercker
Scenen är begränsad – en mindre eritreansk by, vägen till brunnen, ett majsfält, sand – men rymmer mycket. Som ett barns värld är den liten och oändligt stor på samma gång.
När Sami Said som författare och Sven Nordqvist som illustratör slår sig ihop blir resultatet ”Äta gräs”, en bilderbok som i korta episoder och omkväden skildrar flickan Imanis tillvaro. Det är Saids första barnbok, efter framgångar med romaner som ”Väldigt sällan fin” och ”Människan är den vackraste staden”. Berättelserna i ”Äta gräs” är delvis hämtade från Saids barndom i Eritrea.
Jag skriver berättelserna, för trots att scenerna är få och överlappande är Saids sätt att koppla samman dem episodiskt, med små ord och formuleringar som markerar avståndet mellan dem. Det är besvärliga getter, det är torka och översvämningar, det är en satirisk historia om kapitaliserande på andras olycka: den baksluge grannen mister Osman Zula lurar skamlöst på de desperata byborna värdelösa regnmolnshåvar när det är vattenbrist och solmagneter när regnperioden kommer.
Det är spännande att se Sven Nordqvist, mästerlig skildrare av svensk landsbygdsidyll och snillrikt detaljerade uppfinningar, ta sig an något så väsensskilt. I de myllrande gestaltningarna av byns invånare, inklusive bråkande getter och kringirrande höns, framträder hans skicklighet i att ge personlighet åt varje varelse, liten som stor, och lyfta samspelet mellan dem. Ändå finns här i miljöerna en viss sparsamhet på detaljer som möjligen är menad att fånga platsens karaktär, men som jag upplever som lite försiktig och återhållsam.
På ett sätt är ”Äta gräs” förstås en beskrivning av fruktansvärda förhållanden, särskilt för ett barn, men det är inte alls så det framställs. Ur barnets perspektiv får i stället de egna berättelserna om olika problem samma värde, oavsett om det gäller den extrema vattenbristen under torrperioden eller den dumma geten som jagas och stångas (och bussar sina getkompisar på sitt offer i ett underbart roligt Sven Nordqvist-uppslag).
När den elake grannpappan felaktigt anklagar Imani för stöld och misshandlar henne med en pinne ger sig mamman på honom och tvingar honom att kompensera för sitt misstag med en festmåltid för hela byn – det är ”det roligaste som hänt”. Och givetvis är det den dumma geten som får stryka på foten och grillas över öppen eld.
När magen sedan är mätt är det lätt att tänka att man ”har en snäll mamma, min höna Roro och jag har mig själv. Kan man önska sig något mer?”
Och så präglas ”Äta gräs” framför allt av barnets perspektiv – och blir en osannolikt ljus, och rolig, skildring trots allt.
Gå till toppen