Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Att besöka flyktingförvaret i Åstorp är som att komma till ett fängelse

Flyktingförvaret i Åstorp är som ett fängelse, skriver Karin Rodhe.Bild: Lars Dareberg
Några gånger har jag blivit ombedd att skriva läkarintyg för någon av de asylsökande afghanska unga män som hålls inlåsta på Migrationsverkets förvar i utkanten av Åstorp. Tillsammans med en tolk har jag åkt dit för att kunna träffa dem och göra min bedömning.
Besökstiden är begränsad till en timme och innan man kommer dit måste man boka en tid, uppge vem man är och vem man vill besöka.
Det går lätt att hitta byggnaden som ligger i södra utkanten av orten, bland industribyggnader. Platsen ger ett kalt intryck, huset är slutet. Man når dit bäst med bil, åker man buss får man gå ett stycke.
Vid ingången ringer man på en klocka och efter en stund hörs en röst i högtalaren som frågar vem man ska besöka och om man bokat tid. Är allt i ordning kommer så småningom två av personalen och öppnar. De är alltid två i mötet med besökare, detta för att undvika att någon "blir för snäll” eller engagerad. Man håller inbördes koll på varandra. De har också fått direkta instruktioner att inte skapa några personliga relationer, att hålla distansen.
Så släpps man in till en reception, man ombeds skriva sitt namn på en besökslapp och lämna väska och ytterkläder i ett skåp. Vad man har i handen undersöks, för min del skrivblock och telefon, för tolkens del lite fikabröd och choklad.
Så kommer man vidare in genom fler låsta dörrar till ett kalt besöksrum, en soffa, en stol och ett bord. Ett litet fönster. Efter en stunds väntan kommer - fortfarande två - av personalen med den unge man vi ska träffa. De har då passerat genom ytterligare några låsta dörrar. Vår utmätta besökstid noteras och vi lämnas ensamma. Luften är instängd.
De män jag träffat har ofta vistats i Åstorp i många månader och vet ingenting om vad som väntar dem. De vet att deportation hotar och kan ske utan förvarning när som helst. De har olika livshistorier bakom sig men gemensamt är hur vistelsen på förvaret har påverkat dem.
Starkast intryck har gjort frånvaron av tillit de känner till de människor som arbetar där. Det gäller såväl sjuksköterska som vaktpersonal. En uttryckte det så att det kändes som om man skulle kunna dö där utan att någon ingriper.
Många har psykiska och kroppsliga symtom: ångest, depression, huvudvärk, magont… svårt att sova har alla jag har träffat. Till hjälp tycks de kunna få enklare mediciner såsom Alvedon eller Theralen. Läkarkontakt och någon riktig behandling verkar ouppnåeligt.
Många har svårt att äta den mat de får och vid mitt senaste besök för några veckor sedan pågick en hungerstrejk - ett desperat försök att påverka förhållanden.
När den utmätta tiden gått knackar personalen på dörren och hämtar den ”förvarade”.
Och vi går genom de låsta dörrarna, tar tillbaka våra kläder och väskor och går ut genom ytterligare en låst dörr - ut i friska luften.
Det finns ingenting som skiljer detta förvaringsställe från ett fängelse - annat än att de intagna inte begått några brott, att ingen vet hur länge de måste stanna där - och att det som kommer efteråt kanske inte är frihet utan något ännu värre.

Karin Rodhe

Läkare, specialist i psykiatri
Karin Rodhe är pensionerad och bor i Lund. Hon har tidigare arbetat som vuxenpsykiater, rättspsykiater och psykoanalytiker i Umeå, Malmö och Lund.Bild: Privat
Läs också Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen