Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sara Berg: Är det någonting som är osvenskt så är det skepsisen till ny mat

Sverige hade haft en mycket tråkig matkultur utan inlånade matvaror, skriver Sara Berg.

Falafel. Nästan som köttbullar.Bild: Sven-Erik Svensson
I helgen har det pratats mycket om makaroner. Upprinnelsen är en text i Göteborgs-Posten, där ledarskribenten Kajsa Dovstad uttrycker sin oro över den förändring som Sverige har genomgått till följd av invandringen. Hon tycker att det har gått för fort, hon vill kunna köpa ”vanlig mat” i sin närmaste livsmedelsbutik. Istället hittar hon ”hela smådjur” och linser i en arabiskskyltad butik i Gävle, den enda som håller öppet vid den tiden på kvällen. Och ett paket snabbmakaroner. De senare blir hennes räddning.
För tjugo år sedan hade Sverigedemokraten Björn Söder samma problem. I en borttagen bloggpost beskriver han ett besök på Malmöfestivalen, där han tvingades navigera genom det mångkulturella matutbudet för att slutligen hitta en svensk ”sillamacka”.
Men är det någonting som är osvenskt så är det väl skepsisen till nya matvaror? Sveriges moderna matkultur bygger på inlånad mat. Makaroner är pasta, kebabpizza är en fusion mellan Italien och Mellanöstern, fyra små rätter är en vantolkning av kinamaten. Inte ens det nynordiska är särskilt nynordiskt längre, utan kockarna lånar influenser från bland annat Japan och södra Europa.
För vem vill äta sill, kål och välling som om det vore tiden före industrialiseringen? Till och med kåldolmarna är ju importerade, inspirerade av de turkiska vinbladsdolmarna.
Om Dovstad hade anlänt till Malmö en sen kväll i november, hade hon kanske inte heller hittat några nattöppna matbutiker med ett passande livsmedelsutbud. Däremot hade hon kunnat köpa falafel på varenda smågata kring Möllevångstorget. Det hade inte heller varit köttbullar, men ändå allt bra likt?
Gå till toppen