Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jonas Gren: Pär Holmgren har något för alla sorters klimatångest

Meteorologens prognos: klimatkaos. Pär Holmgren beskriver världen som ett kollapsande sandslott.

Storm i Västra hamnen, Malmö.Bild: Johan Nilsson / TT
I grund och botten beundrar jag en sådan som Pär Holmgren. Som med djup kunskap och insikt om hur svår den gröna omställningen är, ändå försöker. Ger sig in i den människoätande byråkratmaskinen i Bryssel/Strasbourg, EU-parlamentet, med alla dess högerpopulister och industrimän. Vad kan en hyfsat radikal miljöpartistisk meteorolog från Uppsala åstadkomma i denna liturgi för business-as-usual?
Bland dem som är oroade för klimatfrågan och artdöden går det att utmejsla tre huvudtyper: optimisten, pessimisten och neurotikern. Optimisten litar på tekniska innovationer. Ingenting får henne så entusiastisk som ingenjörskonferenser, batterier och elektriskt flyg. Husguden heter Elon Musk. Pessimisten fokuserar på termodynamikens andra sats om att oordningen alltid ökar och på fossilbolagens oomkullrunkeliga makt. På Ryssland, Kina, USA och den globala tillväxtmaskinens kartell för fortsatt jordiskt herravälde. Vad spelar det för roll vad vi gör i en mikroskopisk ekonomi som Sveriges?
Neurotikern förlamas av summan av alltsammans och försätts i en melankoli som föder paralys. Skymningsljus. Allt är för sent.
Pär Holmgren valdes i senaste EU-valet till EU-parlamentariker för Miljöpartiet.Bild: Jonas Ekströmer/TT
När svenskarna nu har valt in en EU-parlamentariker som bevisligen är djupt klimatoroad, blir frågan: vilken typ är denna Pär Holmgren? I nyutkomna ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till” (Ordfront) kommer han ut som pessimisten som skyler över sin neuros med ett uns optimism.
Att läsa en politiker som så tydligt tar avstånd från hela tillväxt-bolåne-konsumtions-snurren är befriande. Holmgren tror verkligen inte på kapitalismen, i alla fall så som den ser ut idag (och vem gör väl det?). Här finns stoff för neurotikern. Delar av boken är som beskrivningen av ett kollapsande sandslott: klimatkaos, matkris, finanskris. En snart obeboelig värld. Pessimisten får sitt. Holmgren skriver: ”Det är främst det ekonomiska systemet som vi fortfarande använder, som inte klarar av att lösa våra problem. Ett ekonomiskt system som många av världens rika kommer att göra allt i sin makt för att försvara och behålla — så länge det ger de rikaste ännu mer rikedom, och därmed också makt.”
Ideologiskt placerar sig Holmgren bekvämt i den gröna politiska diskurs som med hans ord befinner sig ”bortom höger och vänster”. Begreppen verkar för Holmgren ha samma betydelse som huruvida en fotbollsspelare skjuter med den ena eller andra foten. Visionen är snarast att alla ska kunna skjuta lika bra med bägge. Frånvarande blir en mer djupgående diskussion om makt och fördelning.
Jag tror han tänker på det som en strategi. Hårdrockare och helylle, känd från teve. Varken höger eller vänster, bara engagerad.
Rent analytiskt blir bristen på maktanalys ett hinder, samtidigt öppnar nog pragmatismen kombinerad med kunskap upp för att faktiskt åstadkomma något i Bryssel.
Var finns då Holmgrens optimism? I holismen, blir hans trevande svar. Politiken måste från och med nu vägledas av ett helhetstänkande, där klimatfrågan, artutrotningen, fattigdomsbekämpning och välfärd bakas ihop. Pär Holmgrens budskap till optimisten: sluta tro blint på tekniken. Budskapet till pessimisten och neurotikern: orka försöka ställa om hela skiten, tillsammans.
Gå till toppen