Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Michael Tapper: Varför sitta framför den här serien medan livet pågår någon annanstans?

”Alla spår av personteckning och samhällsskildring från filmtrilogin 'Pusher' är som bortblåsta, liksom den råa energi som gjorde machismooperan 'Bronson' hypnotisk”, skriver Michael Tapper om Nicolas Winding-Refns tv-serie.
Miles Teller spelar Los Angeles-polis i Nicolas Winding-Refns tv-serie ”Too old to die young”.Bild: Scott Garfield
I samma anda som norska ”Hurtigruten – minutt for minutt” och svenska ”Den stora älgvandringen” har dansk-amerikanske regissören-manusförfattaren Nicolas Winding-Refn gjort slow-tv-polisthrillern ”Too old to die young”, skriven tillsammans med serietecknaren och författaren Ed Brubaker. Första avsnittet i berättelsen om hur Los Angeles-snuten Martin (Miles Teller) dras in i ett brutalt gangsterkrig tillsammans med FBI-sadisten Viggo (John Hawkes) tänjer ut upptakten, som i en ordinär actionrulle skulle klarats av på under tio minuter, till hela nittioen l-å-n-g-a minuter.
Trendigt i all ära men sannolikt alltför segt även för hans trognaste fans inom ultravåldsfilmens subkultur. Feminister lär inte heller ha något att hämta med tanke på de många och utdragna bilderna på kvinnor som mosas eller mosats till skälvande råbiffar av seriens många män med misogyni som hobby. En ung homosexuell man kan också inkluderas i den förnedrade skaran, men så är också homofobi granne med kvinnohat.
Inledningsscenen i avsnitt ett, då Martin och poliskollegan Larry (Lance Gross) trakasserar en ung kvinna, blir både obehaglig och spännande i de laddade pauserna av långa blickväxlingar mellan replikerna. Men när berättartempot därefter stapplar på i samma utstuderade monotoni blir det snart svåruthärdligt trist. Många är de neonfärgdränkta bildkompositionerna på sömngångaraktiga rollfigurer till ödesmättad syntmusik – en filmhistorisk relik från det reklamförpackade 1980-talet – som förgäves insisterar på att den blankpolerade ytan bara är glasyren på en djupare mening.
Den rungande tomheten i bildspråket harmonierar med zombien till huvudperson. Martins oförmåga att formulera en fåstavig mening utan att stirra tomt framför sig under en tidsrymd som möjliggör för åskådaren att hinna gå på dass, hämta ännu en öl och lösa några av kvantfysikens gåtor väcker emellertid frågan: Varför sitta framför den här serien medan livet pågår någon annanstans?
Alla spår av personteckning och samhällsskildring från filmtrilogin ”Pusher” är som bortblåsta, liksom den råa energi som gjorde machismooperan Bronson hypnotisk. Det finns inte ens någon ansats till självironi eller svart humor. Det är som om varje yttring av liv obönhörligen skulle krossas i Winding-Refns svarta hål av tom cynism.
Kvar i ”Too old to die young” finns ett urholkat ramverk av genreklichéer kopierade på Quentin Tarantinos greatest hits-mix av 1960-talets konstfilm och kultklassiker från Hollywoods baksida. Den åttonde samurajen som ströks från Kurosawas ”De sju samurajerna” kastas in i en scen. En biljakt i öknen ger en fläkt av grindhouse. Som i en orkeslös dödsdans för snabbt söndervittrande antikviteter.
”Too old to die young”. Tv-serie i tio avsnitt på Amazon Prime Video. USA, 2019. Regi: Nicolas Winding-Refn. Med: Miles Teller, John Hawkes, Jena Malone, Augusto Aguilera, Nell Tiger Free. Längd: 0.31–1.37/avsnitt.
Gå till toppen