Tänk dig följande scenario: Sedan slutet på 2011 har 680 000 syriska flyktingar kommit till Skåne. Tre fjärdedelar lever nu under fattigdomsgränsen. Många bor året runt i hastigt hopsatta tältläger mellan åkrar och på ödetomter eller så trängs flera familjer i små lägenheter.

Barnen går i skolan efter att de svenska barnen har gått hem och de syriska männen sliter tolv, fjorton timmar om dagen i jordbruket, på byggen eller med sophantering. Polisen gör ständiga räder i flyktingarnas bostäder. Hälften av flyktingarna saknar giltiga papper vilket leder till stora svårigheter att få jobb och fortsatt fattigdom.

De största politiska partierna går till val med löften om att köra ut alla syriska flyktingar från Skåne. Den svenska utrikesministern uppmanar FN:s flyktingkommissariat att hjälpa Sverige med att fördriva flyktingarna ur landet. FN vägrar. Men samtidigt pratar flyktingkommissariatet allt oftare om återvändande.

Såhär är tillvaron för syriska flyktingar i Libanon, ett land lika stort som Skåne. Libanons inhemska befolkning uppgår till 4,2 miljoner och landet har ändå tagit emot två miljoner syriska flyktingar. Alltså ett befolkningstillskott på 50 procent (vilket i Skånes fall skulle motsvara 680 000 flyktingar). Libanon är det land i världen som tagit emot flest flyktingar per invånare.

I Sverige utgör personer födda i Syrien numera den största gruppen utrikes födda. Under 2018 invandrade 2 354 personer från Syrien till Skåne, enligt SCB. Enligt samma källa invandrade drygt 5 300 personer från Europa under samma period.

Ur ett internationellt perspektiv är allt tal om en ”flyktingkris” i Sverige skrattretande. Det har aldrig funnits en flyktingkris i Sverige. Hade det verkligen anlänt 680 000 syriska flyktingar till Skåne och länets befolkning därmed ökat med 50 procent hade man kanske kunnat tala om en kris.

Men den begränsade inflyttning som skett kan inte kallas för kris. Våra resurser att hjälpa flyktingar är tusen gånger bättre än de resurser som Libanon, Jordanien, Turkiet och Irak har. Dessa länder har ändå tagit emot sex miljoner syriska flyktingar.

Vår senaste forskning kring syriska flyktingars situation i grannländerna visar:

- Att det är omöjligt för majoriteten av flyktingarna att återvända till Syrien.

- Att hjälpinsatserna för flyktingarna i Syriens närområde därför behöver fortsatt stöd.

Att återvända till Syrien är fortfarande förenat med livsfara. På kartor över konflikten i Syrien ser det ut som om Bashar Assads regim kontrollerar merparten av landets territorium. I verkligheten är det annorlunda.

Överallt möter man tillfälliga eller fasta kontrollstationer som bemannas av beväpnade män. Dessa kan vara regeringstrogna soldater eller ryska legosoldater eller tillhöra Hizbollah eller den iranska militären. De mest fruktade är medlemmar i shabiha, ett kriminellt syndikat som även är en väpnad milis i regimens tjänst.

Till detta ska läggas Syriens ökända säkerhetstjänst som listat en tiondel av landets befolkning som efterlysta. Orsaker kan vara att man flytt innan militärtjänst eller deserterat eller deltog i regimkritiska demonstrationer. Även att uttala sig kritisk om Assadregimen på sociala medier kan göra att man hamnar på listan.

Efterlysta syrier har hindrats att återvända. Det har också hänt att återvändare försvunnit spårlöst. Att i det läget kräva att syriska flyktingar återvänder till Syrien är hänsynslöst och omoraliskt.

Våra forskningsrapporter om flyktingarnas situation i Syriens grannländer har publicerats av Unicef och Reliefweb. Våra resultat har spridits i Mellanöstern, EU och även i maktens korridorer i Washington.

Men vad händer då i Sverige? Vi svenskar framstår som hycklare när vi pratar om en flyktingkris i Europa och Sverige samtidigt som vi kräver att ett land som Libanon ska ge skydd åt flyktingarna även i fortsättningen.

Låt oss i dag på Världsflyktingdagen vara fortsatt stolta över att Sverige har förmåga att ta emot människor som flyr död och förödelse. Låt oss för Guds skull värna våra svenska värderingar av medmänsklighet, internationell solidaritet, öppenhet och frihet.

Ronald Stade är professor i freds- och konfliktkunskap, med särskild inriktning på antropologi, vid Malmö universitet.