Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Copenhell visar rockmusikens mindre goda sidor – men ger hopp om framtiden

Jonn Palmér Jeppsson går på rockfestival.

Dennis Lyxzén i Refused.Bild: GONZALES PHOTO CHRISTIAN HJORTH

Stone Temple Pilots, Slash, Refused, Fever 333, Tool. Copenhell-festivalen i Köpenhamn

Konsert. Rock/metal. Köpenhamn, 20/6.

Åker man på metalfestival för att bli en bättre människa? På Copenhell är det mycket som tyder på motsatsen. Festivalen erbjuder en ursäkt så god som någon för den som längtar efter att dricka dålig öl, äta jättemycket kött, köpa peruker med enhörningshorn och lyssna på band som var bättre förr – vilket kan förklara varför det tioårsjubilerande evenemanget bara fortsätter att växa. Ju konstigare och mer krävande samtiden ter sig, desto behagligare att gå in i hårdrockens tillåtande bubbla.
Där kan man stärka sig i uppfattningen att rockmusik, precis som sportreferat och gräsklippare, främst verkar vara ett kall för män. Först ut på största scenen är Stone Temple Pilots, fyra vita medelålders grungeherrar som kämpar på efter vokalisten Scott Weilands död för fyra år sedan. Nye sångaren Jeff Gutt tar sig an uppdraget med ivern hos en talangjaktskändis som får sjunga med sina idoler. Starkast är de många låtarna från gruppens tidiga nittiotalsalbum. Där låter de som ett Alice in Chains med otydligare melodier, men mer än så behöver man inte begära på en grässlänt i eftermiddagssolen.
Tre timmar senare får Guns N’ Roses-gitarristen Slash ta över samma scen. Tillsammans med sångaren Myles Kennedy och kompbandet The Conspirators håller han en lång demonstration av kompetent fackmannarock, med gott om tonrika gitarrsolon. Frågan är hur många som skulle bry sig om den jämntjocka musiken – Guns N’ Roses-covern ”Nightrain” sticker ut – om den inte framfördes av Slash, en figur som i sin tur alltid varit mer visuellt än musikaliskt distinkt. Kunde inte Halestorm, som åtminstone har en kvinna som spelar ospännande rockgitarr, fått utrymmet i stället?
På annat håll är vissa, tack och lov, förbannade. Refuseds hyperenergiske sångare Dennis Lyxzén skriker sig igenom en låt om att ingenting har förändrats, sedan ger han arrangörerna en uppsträckning för den extremt skeva könsfördelningen bland festivalens artister och förklarar att grundidén med feminism är jätteenkel: att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män. Publiken jublar ungefär lika mycket som när sångaren lite senare berättar att bandets basist heter Magnus och betydligt mindre än när de drar igång hitlåten ”New noise”, vars ”Woooo!”-skrik är härligt att tjoa med i. En låt som ”Blood red until I’m dead” presenterar sångaren som ”en låt om att vara sann mot sina idéer när man är 45 år och har tighta byxor”. Den är, symtomatiskt nog, inte en rest från Umeå hardcores nittiotal utan helt nyskriven och visar hur mycket Refuseds politiska energi fortfarande behövs.
Fever 333, vars sångare och gitarrist är afroamerikaner, nämner inget om fördelningen mellan vita och icke-vita artister på Copenhell (mörkhyade är ännu ovanligare än kvinnor). Men de pratar om att hemlandet USA är byggt på slaveri och att män måste bli bättre på att få kvinnor att känna sig trygga. Sin frustration över sakernas tillstånd ventilerar de med såväl skogstokig hardcorerap som poprefränger och trapbeats. Även om låtmaterialet svajar ibland är trion festivalens mest relevanta bokning.
Sedan har vi Tool, ett band som mer indirekt signalerar att man blir en bättre människa av att lyssna på dem. Jättestora bildskärmar visar psykedeliska bilder av icke-mänskliga varelser, energiflöden och ögon i pannan, som om bandet gläntar på dörren till djupa insikter. Maynard James Keenan, något så uppfriskande som en rocksångare som står i mörker längst bak på scenen, sjunger om människors ytlighet och avtrubbning och gör det med en nerv i rösten som får vartenda ord att verka hugget i en stentavla. Trumspelet får en att häpna över människans inlärningsförmåga. De två nya låtarna, som fans har väntat i tretton år på att få höra, är utdragna och koncentrationskrävande även med Tool-mått mätt. Att Tool uppges vara Copenhells mest eftertraktade bokning någonsin ger ett visst hopp för framtiden.
Gå till toppen