Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Färgstark konst med politisk baktanke

Konst med kraft. Jakob Anckarsvärd utgår från aktuella händelser och historiska målningar i sina verk. Sara Berg ser en konstnär som prövar sig fram.

”Återstoden av Bel”, 2018.Bild: Tomarps kungsgård

Jakob Anckarsvärd

”Reflektioner”, Tomarps kungsgård, Kvidinge, t o m 18/8.

Jakob Anckarsvärd kallar sin konst politisk men inte övertydlig. Han avbildar gärna aktuella händelser och miljöer, men låter bli att kommentera dem. Men kan man verkligen måla syriska ruiner och samtidigt förhålla sig neutral till motiven? Kan man kalla sina verk för ”Återstoden av Bel”, “Kulört ödeläggelse” och “Bruten kolonnad” utan att det blir ett politiskt ställningstagande?
Även utan att läsa titlarna förstår man att detta är konst med kraft. Färgvalen är grälla och modiga, med mättade nyanser av purpur, vallmorött och knalligt gult. Svärtan är tydlig och skarp och i många fall tycks färgerna ha blandats ut med svart istället för vitt. Det är som om allting badar i ett ovanligt pampigt solnedgångsljus, ett sådant som folk lägger upp på Instagram med tillägget #nofilter, för att låta betraktaren förstå att detta verkligen är på riktigt.
I kontrast till de ljusa väggarna på Tomarps kungsgårds ovanvåning lyser målningarna extra kraftfullt och i kombination med de tjocka lagren av oljefärg blir de maffiga och påträngande. En påminnelse om att detta är en period i historien som aldrig får glömmas.
Stilmässigt målar Anckarsvärd i samma färgstarka anda som expressionisterna, med drag av Cezanne. Penseldragen är trubbiga och köttiga och bilderna framträder tydligt först på ett visst avstånd. Det må se hastigt och kladdigt ut, men det ligger mycket tid bakom varje verk.
”Constables vy”, 2018.Bild: Tomarps kungsgård
Däremot har jag samma problem med färgvalen som jag har med ett riktigt rosa solnedgångsvykort. Det ser kitschigt ut, trots att motiven existerar i verkligheten. Bland oljemålningarna hittas de bästa verken istället hos de mer nedtonade färgsättningarna, som i “Klippan”, en kantig koloss i brungrått och grönt, eller i det väldiga landskapet “Constables vy”. Här har Anckarsvärd tolkat den engelska konstnären John Constables målning “Wivenhoe park”, i en spretigare och mindre detaljerad version.
Anckarsvärd verkar tycka om att måla efter andra konstnärers verk. Han är utbildad i bland annat Glasgow och lämnade Konstfack i Stockholm för bara några år sedan. Genomgående för hans konstnärskap är det prövande förhållningssättet, som om han ännu inte hittat sitt signum eller bestämt sig för vilken riktning han ska välja.
Tidigare har han haft en Mondrian-period och en annan där han studerat de holländska stillebenmålarna under 1600-talet. Han ligger även bakom flera muralmålningar i städer som Halmstad och Cochabamba i Bolivia.
På bottenplan visas en samling teckningar i samma avbildande anda. De tillhör serien “Nationalparafraser” och består av svartvita teckningar av verk från Nationalmuseum. Dessa blir genast mina favoriter. Även här dominerar svärtan och gråskalorna över de få vita fält som lämnats kvar på varje ark. Det är dramatiskt och elegant på samma gång och imponerande enhetligt, trots att förlagorna är skapade av så skilda konstnärer som Rembrandt, Carl Larsson och Eugène Jansson.
De små kvadratiska målningarna intill, snabbt målade efter bilder ur nyhetsflödet, ger inte alls samma mogna intryck. Kanske är det färgerna som stör även här. De klara nyanserna får motiven att kännas mer lekfulla än seriösa, trots allvaret bakom bilderna.
Bredden i både utställningen och konstnärskapet avslöjar att detta är en konstnär som fortfarande försöker finna sin väg. Förhoppningsvis blir det så småningom någonting helt eget.
Gå till toppen