Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Skrivareleverna sjunger mörkt och ljust om sig själva

Tiden och livet befinner sig i rörelse och förändring när avgångseleverna vid Skurups skrivarlinje samlar sina texter i en antologi.

Illustration: Jenny Rydqvist.

Hugget/Satt/Ristat

Skurups skrivarlinje 2019.

En ung kvinna dejtar en man klädd i vargkostym. En annan talar om att ”klä ut sig hela tiden” och ”jag har lärt mig det vackra i att lära sig vara vacker”. En tredje är arton år och befinner sig på resa på andra sidan jorden: ”jag är enkel och komplicerad, söt och salt, bubblande och sluten”.
Deras röster ingår i en kör där tjugo stämmor – årets avgångselever från Skurups folkhögskolas skrivarlinje – sjunger mörkt och ljust om sig själva, samtiden och livssmärtan.
En ung man berättar om sin vardag i Stockholm, en annan betraktar syrligt kulturlivet ovanifrån och från sidan. Hög musik, resor i Asien, våta kön, dikter och prosa – så mycket borde ha förändrats sedan jag själv var ung, men dessa texter röjer det inte alltid.
En lejoninna ”lunkar hem genom staden på mjuka tassar”, som jag själv för trettio år sedan gjorde efter föreläsningar och fester. Någon är berusad på en båt, stark vind fångas nu som förr av Pildammsparkens träd, men det finns Snapchat och BDSM och jorden har fått en alltmer ”komplicerad relation till mänskligheten”.
Stilexperiment samsas med traditionellt berättande. Jag låter mig sugas med i läsningen och fäster mig vid texterna som ett helhetligt flöde snarare än vid enskilda namn, även om här finns tydliga individuella sätt att skriva. Det blir en trygg läsfärd, nivån på bidragen till antologin är genomgående hög.
Ibland står dock läsarens trygghet i kontrast till utsattheten hos dem som gestaltas.
En ung kvinna har förlorat sin mor och vägrar ta emot kärlek. Venus, den röda himlakroppen, droppar ur skårorna i en annan ung kvinnas ben. En tredje går till vårdcentralen med hopp om att få mediciner i stället för samtal.
Djur, människa, natur och död står i förbund med varandra. En ryttares häst skräms av ett kvinnolik vid kanten av stigen, ogräs närmar sig gruset utanför ett barndomshus i förfall. En ung kvinna delar in sina dödsnära aktiviteter i två typer, en annan får epitetet "Det lilla äcklet" och spyr på toaletter – en del piña colada, en del skam.
”Det ekar i mellanrummet mellan våra barndomar” står det. En hormonspiral sätts in och tas bort, sedan förvandlas kroppen till en pösande ballong som växer och töjer. Tiden och våra liv befinner sig i rörelse och förändring, och Skurupskribenternas antologi lämnar mig med känslan att förändringarna innebär hot snarare än hopp.
Gå till toppen