Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Socialistiska manifest behövs – men Bhaskar Sunkaras och Nancy Frasers syn på klasskampen är förenklad

En socialism för idag kan inte reduceras till klasskamp. Felicia Mulinari läser två nyöversatta amerikanska hyllningar till socialistisk populism och uppskattar tron på att världen är möjlig att förändra. Men befarar samtidigt att feminismen och antirasismens sprängkraft osynliggörs.

Nancy Fraser och Bhaskar Sunkara vill se en vänsterpopulism i Bernie Sanders anda.Bild: Paul Sancya

Bhaskar Sunkara

Socialistiska manifestet – radikal politik i en tid av extrem ojämlikhet. Översättning: Hillevi Jonsson. Tankekraft förlag.

Nancy Fraser och Bhaskar Sunkara.

Det gamla dör och det nya kan inte födas. Översättning: Oskar Söderlind. Tankekraft förlag.

En ny rapport från Arbetsmiljöverket visar att flera tusen personer dör varje år i Sverige till följd av olika arbetsrelaterade sjukdomar. Stress, skiftarbete och damm utgör störst risker. I ett av världens rikaste länder dör alltså tusentals människor på grund av hur arbetet är organiserat. Det borde skapa ett ramaskri, en strejkvåg, en politisk kris. Men det är få som ifrågasätter arbetets villkor. Det finns alltså ett stort behov av socialistiska manifest.
I ”Socialistiska manifestet – radikal politik i en tid av extrem ojämlikhet” skriver den amerikanska vänstertidskriften Jacobins chefredaktör Bhaskar Sunkara om socialismens historiska misslyckande, på samma gång som han entusiastiskt argumenterar för en socialism för vår tid. Utan överdrifter eller romantik förklarar han hur arbetet hade kunnat förändras om vi ägde produktionen gemensamt.
Sunkara beskriver olika socialistiska styren i historien och menar att det går att se två framträdande strategier för att nå makten: den revolutionära och den reformistiska. Han menar att de båda har misslyckats. Den revolutionära för att den ledde till totalitarism och våld, den reformistiska för att den aldrig vågade överta kapitalet och därmed urholkades och byråkratiserades. Hans slutsats blir att socialismen idag måste organiseras som en radikal reformism byggd på arbetarklassens deltagande. För att vara en så övertygat socialistisk bok är den skriven med en ganska idealistisk historiesyn. Det är större fokus på diktatorer, tänkare och revolutionärer än på arbetarkamper.
Den amerikanska filosofen Nancy Fraser skriver i ”Det gamla dör och det nya nya kan inte födas” om den ekonomiska och politiska kris som enligt henne bäst symboliseras genom Donald Trumps valseger. Fraser efterfrågar, precis som Sunkara, en vänsterpopulism i Bernie Sanders anda. Trumps högerpopulism är möjlig bland annat för att progressiva allierat sig med nyliberalismen, menar Fraser. Hon använder sig av begreppet ”progressiv nyliberalism” för att beskriva en politik som ger erkännande och rättigheter till samma grupper som den exploaterar. Politiken före Trump kännetecknades av en ohelig allians mellan ”feminismen, antirasismen, mångkulturalismen, miljörörelsen, HBTQ+rörelserna” å ena sidan och kapitalet å andra, vilket Trump förstås kan vara en reaktion på.
Hos Fraser är kvinnor, queera och rasifierade som väljer bort socialismen ett slags förrädare, samtidigt som vita arbetarmän som röstar på Trump framställs som lurade. Frasers bok avslutas med ett samtal mellan Sunkara och Fraser om vägar till en vänsterpopulistisk rörelse. I samtalet betonar Fraser att arbetarklassen inte enbart är vita män. Ändå är böckernas gemensamma slutsats att klasskamp har förmågan att bära ilskan mot patriarkatet, rasismen, homofobi, ja, nästan vad som helst. Jag tänker på metoo, stafetter för rätt till asyl, fredsdemonstrationer. Kan inte också dessa politiska uttryck vara något som utmanar kapitalismen?
Ibland är det enkla för enkelt. Att exploateringen dödar är ett faktum som behöver akuta svar. Men svaren ska förmå härbärgera de erfarenheter av olika slags förtryck som arbete är och upplevs som. Ett socialistiskt manifest för vår tid behöver vara både enkelt och komplicerat. Vi behöver ett manifest som kan synliggöra hur kamp mot arbetets exploatering i grunden är en kamp om livet. Och att en sådan kamp är svår, eftersom vi har väldigt olika levnadsförutsättningar. Man glömmer inte att man är kvinna bara för att man går till jobbet. Inte ens när vi har samma arbetsposition är vi lika.
Det låter som en stor utmaning, men sociala rörelser bär på kunskaper större än vad som ryms i det politiska samtalet. Och det är där grundproblemet med ”Det gamla dör och det nya kan inte födas” och ”Socialistiska manifestet” finns: böckerna förhåller sig mer till debatter på twitter än till den organisatoriska erfarenhet av solidaritet som finns hos många av de som kämpar.
Gå till toppen