När jag tänker på Italo Calvino, vilket händer ganska ofta, tänker jag på klätterbaroner i trädtoppar; på tudelade visconter och osynliga städer i ett mongoliskt tolvhundratal. Jag tänker på romaner som handlar om sina egna läsare och på en direkt allsmäktig berättare vid namn Qfwfq. Kort sagt förknippar jag den oförliknelige liguriske författaren – han föddes på Kuba 1923, men växte upp i San Remo – med fantasterier och en sorts moderna sagoberättelser, och i viss mån med postmodern metafiktion. Jag tror inte att jag är ensam om det.