När jag tänker på Italo Calvino, vilket händer ganska ofta, tänker jag på klätterbaroner i trädtoppar; på tudelade visconter och osynliga städer i ett mongoliskt tolvhundratal. Jag tänker på romaner som handlar om sina egna läsare och på en direkt allsmäktig berättare vid namn Qfwfq. Kort sagt förknippar jag den oförliknelige liguriske författaren – han föddes på Kuba 1923, men växte upp i San Remo – med fantasterier och en sorts moderna sagoberättelser, och i viss mån med postmodern metafiktion. Jag tror inte att jag är ensam om det.

Vad jag inte brukar komma att tänka på är realism och ämnen som fastighetsspekulation och luftföroreningar. Men Calvino skrev under femtio- och början av sextiotalet ett antal ”neorealistiska” berättelser, som jag nu haft nöjet att bekanta mig med tack vare Natur & Kulturs utmärkta initiativ att ge ut dem i en volym, tillsammans med den numera klassiska kortromanen ”En valförrättares dag” från 1963.

Den sistnämnda gavs ut på svenska 1965, i Bonniers Panache-serie och Karin Alins översättning. Volymens övriga tre berättelser, också de små kortromaner i egen rätt, är nyöversatta av Johanna Hedenberg: ”Den argentinska myran” (1952), ”Fastighetsspekulationen” (1957) och ”Smog” (1958). Som Torbjörn Elensky påpekar i sin kärleksfulla monografi om Calvino, ”Skönlitteraturen som livsform” från 2014, skiljer de sig ganska markant från författarens produktion i stort: ”Realistiska berättelser, raka, enkla, om vardagliga problem, men med en laddning som gör att de lyfter och får närmast symboliska dimensioner.”

Jag kan inte annat än hålla med. Italien skildras som en yrvaken demokrati efter andra världskriget och fascismen, utifrån olika strikt avgränsade perspektiv och situationer.

I ”En valförrättares dag” är den demokratiska processen påtagligt nymornad. Vi får följa en medlem av kommunistpartiet, Amerigo Ormea, som gör sin medborgerliga plikt vid valet 1953. Som valförrättare i Turin blir han anvisad en anstalt i katolsk regi, som ger ”tillflykt åt hela skalan av olyckligt lottade: underutvecklade, sinnesslöa, vanskapta, ända ner till de undangömda varelser som ingen får tillstånd att besöka”. Deras röst ska numera också räknas, men Amerigo måste försöka avgöra om den verkligen är deras egen eller om de blivit manipulerade av kyrkans företrädare att rösta på kristdemokraterna. En inte helt lätt uppgift, som ger upphov till bryderier och funderingar hos huvudpersonen – formade till små miniessäer om omdömesgillhet och frihet, om skönhet och biologiska nycker.

Italo Calvino var själv förrättare vid valet 1953, på en liknande anstalt. Som en naturlig följd av att han anslöt sig till partisanerna i slutet av kriget var han även inskriven i Partito Comunista Italiano, men texten rymmer en tvehågsenhet som snart skulle få honom att bryta med kommunismen. Säkerligen är det en av förklaringarna till att det kom att dröja tio år tills han kunde skriva kortromanen "En valförrättares dag".

Ironiskt nog skulle han publicera vad han själv enligt Elensky kallat sin ”mest kommunistiska roman” samma år som han officiellt gick ur partiet, 1957 (året efter Ungernrevolten och flera andra bidragande faktorer). ”Fastighetsspekulationen” är en svidande vidräkning med den ekonomistiska världsbild och jakt på snöd vinning som ersatt både ideologier och varje känsla för platsspecifik kultur. På varsin sida om förhandlingsbordet möts två tidigare partisaner, som tävlar om att snärja varandra i klausuler och rävspel. Den ene en ung storstadsintellektuell, vars hjärna töms på teorier och fylls av kalkyler han egentligen inte begriper sig på. Den andre en nyrik bergsbo i färd med att förvandla den italienska rivieran till en betongbunker ovan jord.

En berättelse med ekon in i vår egen tid, med andra ord, i likhet med ”Smog”. Tydligen var det den av författarens realistiska berättelser han för egen del var minst nöjd med, men jag tycker den fungerar oerhört väl på sina båda plan. Å ena sidan skildrar den det helt konkreta, precis som i de övriga – i det här fallet jagberättarens kamp mot den smuts som vidhäftar allt han kommer i kontakt med. Han befinner sig i en liten industristad där han börjar arbeta på en tidskrift, utgiven av ett institut för uppmätning av luftföroreningar. Å andra sidan den ofrånkomliga bilden av vår alltmer skyddslösa planet, när berättaren tar med sin flickvän upp till en utsiktsplats och kan se det gråbruna smogmoln hela staden är insvept i.

En lika tröstlös kamp förs i ”Den argentinska myran”, denna gång som titeln antyder mot en osedvanligt aggressiv myrinvasion som får det att krypa under kläderna på mig medan jag läser. Även om Calvino själv ska ha hävdat att hans enda ambition var att skildra en upplevelse han haft av dessa myror, lyfter berättelsen från sitt myllrande markplan till en av de ”symboliska dimensioner” Elensky skriver om och blir en nästan Kafkaartad parabel om den tunna fernissan mellan natur och kultur.

Samtidigt är det fullt möjligt att läsa de här fyra kortromanerna rätt upp och ner. Som detaljerade och lyhörda historier, förankrade i ytterst konkreta situationer och med högst trovärdigt persongalleri. En sida av författarskapet som lutar mer åt Hemingway och Joseph Conrad, två av Calvinos tidiga litterära förebilder, än strömningar som Den nya romanen eller de författare inom rörelser som Oulipo, bland vilka han ofta grupperas.