Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kammarmusikfestival som lyfter brinnande latinska toner

Matti Edén besöker Båstad kammarmusikfestival och gläds åt att höra verk som sällan når upp till Norden.

Båstad kammarmusikfestival

KONSERT · KLASSISKT. Invigningskonsert. Katarina Karnéus, mezzosopran. Sueye Park, violin. Jakob Koranyi, cello. Pontus Carron, piano. Roland Pöntinen, piano. Vertavokvartetten. Apelrydsladan, Båstad, 25/6.

Roland Pöntinen är konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival.Bild: Niklas Gustavsson
Nej, Båstad Kammarmusikfestival har inte börjat med italiensk schlager, även om det kanske låter så. Årets tema, ”Latin love”, speglar helt enkelt konstnärlige ledaren och pianisten Roland Pöntinens tidigt väckta kärlek till musik från de latinska länderna, och under årets festival lyfts en lång och mångskiftande rad verk fram som sällan eller aldrig spelas på våra breddgrader.
Det är i sig en välgärning. Vid sidan av konserthusens standardverk av Debussy och Ravel växer en rik flora för oss nordbor att bekanta oss med. Vi behöver inte älska allt, men förhålla oss.
Varför då inte börja med klichébilden nummer ett av latinsk machokultur, tjurfäktaren? Joaquín Turinas ”La oración del torero” gör nämligen hudnära poesi av bilden: matadoren ödmjukar sig inför döden. Norska Vertavokvartetten hittar verkets spänning mellan extrovert, sugande tango mitt i arenan och en stund i hemlig bön. Kvartettens grundmurat subtila och jämbördiga spel lockar fram en betydande nyansrikedom ur denna kryddiga musik.
Men tjuren då?
Smack. Första kulturkrocken. Att höra Joonas Pohjonens nyskrivna cellosonat efter Turina är som att dricka en stram brustablett efter flera enheter sött vin. Pojonen komponerar med exakt placerade byggstenar, använder ett direkt igenkännbart, enkelt nyckeltema som öppnar flera dörrar och tvingar sinnena att skärpas. Rytmen är central. Klangvärlden för tankarna till Olivier Messiaen, tydligheten till Kaija Saariaho, och duon Jakob Koranyi/Pöntinen spelar med en koncentration som påverkar rummet.
Utanför Apelrydsladan syns Bjärehalvöns vidunderligt vackra havsutsikt. Som ett motgift mot lokalpatriotismen påtalar Koranyi inför sitt arrangemang av ”Ack Värmeland, du sköna” melodins djupt kosmopolitiska karaktär, och när han spelar klingar det som sprunget ur en tidlös klockklang. Det är samma hav jorden runt. Nostalgin som cellisten Pablo Casals känner genom ”Fåglarnas sång” är universell, det är inte alla som får behålla sin hemtrakt.
Katarina Karnéus.Bild: Mats Bäcker
Nostalgin kan också ge anledning till bravur och höjd festivaltemperatur: Katarina Karnéus sjunger Robert Stolz ”Venus in Seide” med härligt teatralt uttryck och mezzo med spets. Efter sydkoreanskan Sueye Parks och Pontus Carrons perfekt och ledigt genomförda cirkusnummer, Pablo de Sarasates ”Introduction et tarantelle”, ges publiken förutsättningar för att sjunka in i kvällens mest bekanta musik: Ravels stråkkvartett.
När jag hör Vertavokvartettens tolkning blir jag nyfiken på hur exempelvis en fransk kännare skulle uppfatta deras transparenta, genomsubtila spel, där kontrollen inte bara inbegriper klang, melodi och rytm utan framför allt balansen mellan stämmorna. De har en förkärlek för fokus i svaga nyanser, men vet att lägga krutet där det ger mest effekt. Sista satsen är mer än ”latinskt smäktande”.
Den brinner.
Gå till toppen