Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Barnen kan inte vänta. Trump måste agera nu.

Militärpolis med flyktingar vid gränsen till USA.Bild: Christian Chavez
Bilden på pappan och tvååringen som drunknat i floden Rio Grande på gränsen till USA har väckt både bestörtning och krav på politiska svar. Men hur länge kommer det att hålla i sig? När den treårige Alan Kurdi drunknade utanför Turkiet för snart fyra år sedan var reaktionerna starka – men avtog snabbt.
Flyktingkrisen längs gränsen mellan Mexiko och USA eskalerar för varje dag, gödd av strikta regler för att söka asyl och människosmugglare som bytt vara från droger till människor: med ett fastslaget tak för hur många som varje dag tillåts ta den lagliga vägen vid de officiella gränsövergångarna följer långa väntetider och många väljer i stället att ta de farliga vägarna över gränsen.
I april förra året införde Trumpadministrationen vad som kallas en nolltolerans mot illegal invandring. Den innebär att den som tidigare fördes till ett flyktingförvar i väntan på deportation nu i stället grips och fängslas i väntan på rättegång.
Som en konsekvens av detta – och som en avskräckande åtgärd – bestämdes dessutom att föräldrar och barn skiljs åt tills föräldrarna fått sin dom. Något som fortfarande pågår, trots att regeringen har sagt sig backa på just den åtgärden. Även om barn inte längre slentrianmässigt tas från sina föräldrar sker separationer fortfarande i de fall föräldrarna är dömda för brott eller sjuka eller om barnet kommit till USA med någon annan släkting.
Bilden på den drunknade pappan och hans dotter sammanfaller med nya rapporter om situationen för barn som har skiljts från sina föräldrar eller släktingar och förts till särskilda anläggningar i väntan på besked.
När jurister och läkare nyligen besökte en av anläggningarna i västra Texas rapporterade de om fruktansvärda förhållanden.
Gruppen möttes av 350 barn i åldrarna mellan fem månader och 17 år, i lokaler anpassade för långt färre, lokaler som är tänkta att vara en tillfällig lösning. Barnen som intervjuades hade smutsiga kläder, de var hungriga och saknade möjlighet att tvätta sig eller borsta tänderna. De tvingades ofta ta hand om andra, mindre barn. Om nätterna fick de sova direkt på betonggolvet, eller på en tunn filt.
De sanitära problemen leder också till att sjukdomar sprids. Före december 2018 hade inget barn dött i gränskontrollens förvar på tio år. Sedan dess har flera dödsfall rapporterats, en av dem en pojke på bara 2,5 år.
Vad görs åt krisen på anläggningarna längs den mexikanska gränsen?
Även om situationen är en direkt konsekvens av den amerikanska presidentens hårdare tag mot de som vill söka lyckan i USA börjar amerikanska politiker nu – över den politiska skalan – att ställa krav på förändring. Bland annat ser ett stödpaket ut att kunna röstas igenom, som ska förbättra standarden och säkerställa att barnen får snabb juridisk hjälp och kortare väntetider.
Det kan hjälpa i det korta perspektivet. Men problemet är långt större än vad tillfälliga lösningar kan rå på.
Flyktingströmmen från fattiga och våldsdrabbade länder i Centralamerika – de flesta som tar sig över den amerikanska gränsen kommer från antingen El Salvador, Guatemala eller Honduras – ser inte ut att minska. De militära styrkor som den mexikanska regeringen har utlovat ska hjälpa till att stoppa människor före gränsen riskerar i kombination med den lukrativa affärsverksamhet som människosmuggling har utvecklats till att leda till att fler dör på vägen. Men många kommer även i fortsättningen att lyckas ta sig in i USA på illegala vägar.
Hur ska det här hanteras? Med långsiktiga lösningar.
Det behövs bättre system för att kunna söka asyl på laglig väg, flaskhalsarna vid de officiella gränsövergångarna måste bort. Men också ett mer effektivt mottagande. Att 350 barn hålls på anläggningar som är tänkta för hundra barn löses inte genom stödpaket, utan med genomtänkt planering och systematiska procedurer. Ett år efter regeringens "nolltolerans" finns till exempel inget system på plats för att veta var barnens föräldrar befinner sig, vilket förstås försvårar ett återförenande.
Flyktingmottagande är aldrig enkelt. Det vet inte minst de europeiska länder som efter Alan Kurdis död lovade att Europa skulle göra mer. Men under tiden politiker filar på lösningar sitter barnen kvar. Under fruktansvärda förhållanden, vecka efter vecka. Medan världen ser på.
Gå till toppen