Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Copenhagen Contemporary visar vikten av performance

Sara Berg ser Wu Tsangs normbrytande videoverk om housemusikens historia.

Wu Tsang

”Diversity is reality”, Copenhagen Contemporary, Köpenhamn, t o m 19/11.

”Performa archive”, Copenhagen Contemporary, Köpenhamn, t o m 19/11.

Stillbild ur ”Into a space of love” (2018), av Wu Tsang.Bild: Copenhagen Contemporary
När amerikanska Wu Tsang skildrar den elektroniska musikscenen i sitt videoverk ”Into a space of love” (2018) finns inga spår av vare sig kommersiell EDM eller Berlins technotempel Berghain. Detta är istället berättelsen om housemusikens uppkomst och ursprungsidé, där genren från början fungerade som en tillflyktsort för rasifierade och queer.
House var en undergroundkultur, en inkluderande och icke-dömande plats, fylld av kärlek och gemenskap, långt från de cava-brats, vita mainstream-kids och technoturister som har approprierat genren idag.
Videokonstnären och performanceartisten Wu Tsang bor i Los Angeles och utforskar i sin konst ämnen som etnicitet och könstillhörighet. Hon är mer intresserad av det icke-normativa än det konventionella och använder sig av regisserad verklighet i sina verk.
Hennes semidokumentära ”Into a space of love” visas på en gigantisk skärm, längst in i ett av de väldiga rummen på Köpenhamns internationella installationskonstcentrum Copenhagen Contemporary. Kameran följer med in i sminklogen, ut på gatan och in i klubblokalen, rör sig som en dansare, stannar och observerar. Rösterna som talar är alla trogna housescenen i dess ursprungliga form, men de vill inte hävda ensamrätt till genren, de vill bara inte glömmas bort eller köras över.
Wu Tsang, stillbild ur ”Shape of a right statement” (2008).Bild: Copenhagen Contemporary
På andra sidan kan man titta på det tio år äldre verket ”Shape of a right statement” (2008), där Tsang läser upp ett Youtube-manifest skrivet av aktivisten Amanda Baggs, som har en autismdiagnos. Med glasartad blick och mekanisk och monoton röst, i ett försök att efterlikna den talmaskin som Baggs använder sig av, håller Tsang ett tal om rätten att vara annorlunda. Rätten att få ha sitt eget språk, sitt eget inre liv, utan att stämplas som icke fullvärdig. Det är inte förmågan att tala eller agera som majoriteten som definierar dig som människa. Majoriteten definieras av att de är många, inte av att de vet bäst.
Elmgreen & Dragset, ”Happy days in the art world” (2011).Bild: Paula Court
Parallellt med de båda videoverken av Wu Tsang, visar Copenhagen Contemporary även inspelningar av utvalda verk från performancebiennalen Performa i New York, framförda mellan åren 2005 och 2017. Här finns konstnärer som amerikanska Yvonne Rainer och sydafrikanska William Kentridge, men även danska Elmgreen & Dragset och Jesper Just, isländska Ragnar Kjartansson och norska Tori Wrånes.
Dessa visar vilken hög kvalitet som performancekonsten håller internationellt. En av mina favoriter är konstnären Ragnar Kjartansson, som ligger bakom verket ”A lot of sorrow”. Det är ett samarbete med rockbandet The National och består av bandets låt ”Sorrow”, framförd i en sex timmar lång loop.
I Köpenhamn visas istället ett liknande projekt: ”Bliss”, som är den avslutande arian från operan ”Figaros bröllop” av Mozart, i en tolv timmar lång upprepning. Det är både maniskt och hypnotiserande.
Performa har varit betydande för att ge performancekonsten status och erkännande som konstform. Att ha möjlighet att se några av de sexhundra verk som visats under festivalens femton år i en gammal lagerlokal i Köpenhamn är vackert.
Gå till toppen