Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Det finns inte längre anledning att låtsas som att vi har klimatfrågan under kontroll.”

Under årets politikervecka i Almedalen hoppas vi att politikerna tar chansen att reparera sitt förtroende i klimatfrågan, genom att våga vara djärva och tydliga. Det skriver fyra representanter för Klimatpsykologerna.

Tystnaden, de sneda blickarna och den dåliga stämningen skrämmer oss konstigt nog mer än klimathotet självt. Det skriver fyra representanter för Klimatpsykologerna. Foto: Steffen M Olsen.
1960-tal. I ett laboratorium övertalar Stanley Milgram och hans kollegor försöksdeltagare att ge först smärtsamma, sedan skadliga, och därefter livsfarliga elchocker till en människa.
Ingen trodde att deltagarna skulle gå med på att ge den värsta möjliga elstöten, endast med hjälp av enkel argumentation från den auktoritära försöksledaren. Denne sade "please continue". Du måste fortsätta, för experimentets skull".
Det visade sig att över hälften av deltagarna gav den livsfarliga dosen. Skådespelaren som mottog elchockerna skrek av smärta, och de som hade gett elchockerna fortsatte trycka på knappen, trots att det var tydligt att de egentligen inte ville. De lydde.
Nu 60 år senare skulle man aldrig få utföra ett sådant experiment, det skulle vara oetiskt. Samtidigt befinner vi oss alla, på sätt och vis, i Milgrams laboratorium.
På en planet som närmar sig två graders uppvärmning där matjordarna rinner ut i det plastfyllda havet, miljögifterna spetsar kvinnors bröstmjölk och den sjätte massutrotningen är ett faktum, uppmanas vi i mångt och mycket att fortsätta som vanligt.
Politikerna lagstiftar om plastpåsar och sponsrar laddstolpar, men ser samtidigt genom fingrarna när det kommer till miljardinvesteringar i fossil infrastruktur, såväl i Sverige som i Sapmi och ryska Arktis. Media ger oss dubbla budskap och säger i ena stunden att vi står inför en klimatkatastrof och serverar oss i nästa stund långa resereportage till platser dit vi rekommenderas att flyga.
Please continue. Fyll era tygpåsar, boka era resor. Men klä er samtidigt i en aura av måttfull oro, det ligger i tiden.
Idag börjar politikerveckan i Almedalen. En vecka med seminarier, debatter och tal där det inte lär råda någon brist på ord om klimatet. I år inleder dessutom Miljöpartiet veckan, vilket lär sätta klimatfrågan ytterligare i fokus. Vi ska därför inte behöva vara så oroliga för att klimatfrågan ska glömmas bort under veckan, men vi har däremot all anledning att oroa oss för att politikerna kommer brista i krisinsikt och inte våga föreslå tillräckligt långtgående åtgärder för klimatet.
I fredags presenterade Philip Alston, en av FN:s experter på fattigdom och mänskliga rättigheter, en rapport där det framgår att klimatkrisen inte bara är ett hot mot grundläggande behov av mat, vatten och tak över huvudet för hundratals miljoner människor. Även demokratin står på listan över det som är hotat. Vidare kritiserar han både FN, nationer och organisationer för att vidta åtgärder som är fullkomligt oproportionerliga till hotets omfattning.
I veckan kom även en undersökning från Demoskop/Expressen som visar att svenskarnas förtroende för våra etablerade partier i klimatfrågan är lågt. Trots att miljöförstöring och klimatförändringar är de frågor som oroar svenskarna allra mest, tycks inte politikerna vara beredda att kavla upp ärmarna. På sätt och vis kanske Alstons varning redan börjat bli verklighet: passiviteten och hopplösheten frodas som malaria i den - något för varma - sommaren.
Författaren Roy Scranton är på tapeten med sin bok Att lära sig dö i antropocen, och i intervjuer om boken uppmanar han läsaren att uppskatta vardagen, meditera och lyssna på de sista fåglarna. Han råder oss att stanna upp och bearbeta klimatkrisen, snarare än att på ett individuellt plan försöka påverka den. Och samtidigt är miljöforskarna överens: ännu är det inte kört. Nu mer än någonsin behöver vi kämpa.
Så varifrån kommer då denna oerhört opassande passivitet? Hos folket, hos medierna, hos de politiker vi en gång utsett för att leda oss i just sådana här frågor som är för stora för att vi ska kunna lösa dem var och en för oss själva?
Frågan har förstås många svar, komplex som den är. Ett av dem handlar om normer, att vi så hemskt gärna vill göra som andra. Vi gör hellre saker vi vet är fel, än riskerar att bryta mot oskrivna regler.
Tystnaden, de sneda blickarna och den dåliga stämningen skrämmer oss konstigt nog mer än klimathotet självt. Det här gäller även politiker. De håller tal som de har lärt sig hålla under den långa skolningen som de genomgått för att uppnå sina positioner.
Ett annat svar på frågan om passiviteten är att många är förvirrade över vad som behöver göras.
Många politiker gör misstaget att prata i väldigt allmänna termer. De kanske säger att "vi ska minska utsläppen av fossila bränslen med 50 procent till år 2030", men nästan ingen har någon aning om vad det faktiskt innebär i vardagen.
Våra hjärnor söker alltid efter logik och tar gärna den snabbaste vägen dit. Det är på många sätt enklare att tänka att det är kört, än att visualisera och beskriva vad det är för förändringar som behövs och hur vi ska kunna ta oss dit. Detta behöver politikerna uttala i konkreta ord och i proportionerliga handlingar.
En tredje förklaring till vår passivitet är den där lydnaden. Vi gör vad vi tror förväntas av oss. Laddstolpar och tygpåsar, fortsätt för experimentets skull. För om inte våra politiker säger att situationen är allvarlig, då måste det väl vara lugnt? Eller? Lydnaden börjar skava.
Under årets politikervecka i Almedalen hoppas vi att politikerna tar chansen att reparera sitt förtroende i klimatfrågan, genom att våga vara djärva och tydliga. För det finns inte längre anledning att låtsas som att vi har klimatfrågan under kontroll. Vi vanliga människor är ordentligt oroade, och vill ha lösningar svart på vitt.
De av oss som inte är beslutsfattare behöver också fokusera på de stora frågorna. För att överleva behöver vi vara del inte bara av vår individuella omställning, utan även av den storskaliga, gemensamma.
För lösningen handlar inte i första hand om den ekologiska mjölken och elcykeln, utan att förmå våra förstenade politiker att börja röra på sig. Detta måste vara vår högsta prioritet.
Vi behöver göra plats i våra liv så att vi har tid att vara med och bygga samhällsförändring och samtidigt behålla demokratin. Att skylla på heltidsjobb, livspussel eller på vad alla andra gör kommer, om en mycket snar framtid, att framstå som en obegripligt dålig ursäkt.

Karin Kali Andersson

Kata Nylén

Frida Hylander

Paula Richter

Karin Kali Andersson, Kata Nylén, Frida Hylander och Paula Richter är legitimerade psykologer på Klimatpsykologerna.
Gå till toppen