Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Ge Sabuni friheten att vinna.

Sabunier står mot ullenhagare. Nyamko Sabuni måste nu vara tydlig med vad hon vill och få partiet att växa. Framgång föder enighet.

Efter Jan Björklund ska Nyamko Sabuni driva sin linje.Bild: Erik Simander / TT
Nu är hon vald – med acklamation. Och ett litet extrajubel bland liberalpartisterna i Skåne, ett distrikt som ställde sig bakom Nyamko Sabuni. Liksom den absoluta merparten av länsförbunden och de medlemmar som röstade i partiledarkampen. Ett urstarkt mandat – inte minst från Sverige utanför tullarna.
Ullenhag var Stockholms kandidat och det måste ändå ha varit frestande att markera mot huvudstadsfolkpartisterna. De där som låter som Ullenhag.
Nyamko Sabuni var alternativet. Underdog, trots alla år i hetluften. Så stockholmare hon är framstod hon som något annat och har byggt stöd ute i landet.
Det hamnar på plussidan när hon ska värderas. Hon agerade professionellt. På plussidan finns också hennes tydligt uttalade vilja att axla det svåra ansvaret: hon steg fram och sade att hon vill, väntade inte på att krusas.
Hickan på vägen spelade henne också i händerna – alltså den beramade intervjun i Expressen (6/6) där hon sågade integrationspolitiken och det mångkulturella samhället, bara för att strax kovända och kritisera ”fluffet”. För vad är det som etsar sig fast? Jo, att Nyamko Sabuni ser problemen. Liberalen kom ut som populist och höstade hem stöd.
När också valberedningen landade i att föreslå Sabuni kastade Erik Ullenhag in handduken. Officiellt för att han inte längre trodde att han skulle få partiet bakom sin politik, men rent krasst för att han kan räkna. Han skulle stå som förlorare och partiet skulle skadas ytterligare av splittringen.
Socialliberaler oroar sig nu för den väntade förändringen. Andra vet att kris kan läsas som möjlighet – en chans att bygga något helt nytt och lyfta L.
Själv illustrerade Sabuni sin syn på statens roll i sitt tal på fredagen: en storasyster. Hjälper då det behövs, annars gäller armlängds avstånd. Hon påminde också om att hon växte upp i ett socialistiskt hem, men valde liberalismen.
När Nyamko Sabuni stiger upp på Almedalsscenen på onsdag kommer varje fras att nagelfaras och partiets framtid att skissas upp. Vad borde hon säga?
Allra viktigast är att hon visar vad hon vill. Tydlighet går före försök att ena ett splittrat parti.
Hon måste göra Liberalerna angeläget. Hennes framgång mäts i väljarstöd. Enigheten följer med ökat väljarstöd – inte tvärtom.
Hon ska inte tala om partiets inre liv. Hon ska berätta om den liberala framtiden. Inte låta sig bakbindas av Jan Björklunds linje, utan skapa sin egen. Hon måste undvika att göra som Anna Kinberg Batra (M), som försökte förvalta Fredrik Reinfeldts arv när Moderatledaren själv bara drog. Så där som duktiga flickor gör.
Det där med "laget före jaget" fungerar i bästa fall när laget är på plats. Till dess är en ledare utlämnad åt sig själv.
Kan hon lyckas? Ebba Buschs Thors bergochdalbana i väljarstöd visar att det finns en social beställning på ny ledarstil, nytt driv, nya frågor.
Att Nyamko Sabuni har viljan vet vi. När hon efter ministeråren tackade för sig uteslöt hon inte en comeback i politiken. Men i så fall som statsminister – samma mål hon uttalade då hon som ung gick med:
”Så länge jag är politiker så självklart ska jag eftersträva den högsta positionen och det är statsminister”, sade hon hos Skavlan 2013.
Dit är vägen lång för ett parti som knappt klarar riksdagsgränsen idag. Nu handlar allt om att komma förbi personstrider och få politiken på plats.
Kanske inte så socialliberal, dessvärre. Men liberal, inte "borgerlig".
Det viktigaste är inte att lojalt stå upp för alliansen. Det viktigaste kan inte vara att statsministern inte är socialdemokrat. Det viktigaste måste vara att utveckla det liberala idéarvet och se hur det kan göra Sverige bättre.
Landa i vad Liberalerna finns till för och vad partiet ska göra.
För att kunna uträtta det här behövs samarbeten. Med allianspartierna, om det är möjligt, eller över blockgränsen.
Att samarbeta med Sverigedemokraterna måste, däremot, fortsatt vara omöjligt. Nyamko Sabuni har tidigare talat om ”vuxenmobbning”, men som Liberalernas ledare måste hon bära med sig att SD är ett uttalat illiberalt parti. SD vill se en helt annan samhällsutveckling – och betraktar liberaler som fienden. För en liberal vore samarbete med SD att motarbeta sig själv.
Från M och KD var kritiken svavelosande när C och L valde att stöda en rödgrön regering i utbyte mot liberal politik. Sabuni lovar att hålla fast vid överenskommelsen "så länge Stefan Löfven levererar", men frågan är hur länge. "Låt oss återkomma inför valet 2022", sade hon i sitt segertal.
Inför nästa val dammas alliansen av, åtminstone om M och KD inte fortsätter vanvårda relationen till de liberala partierna. Då prövas Sabuni.
När Sabuni nu drar till Almedalen åker Ullenhag tillbaka till ambassaden i Amman, men det han lyft under kampanjen kan få stanna kvar i partiet, ”ett politiskt samtal där vi talar i lite längre meningar och ett parti som ständigt står upp för liberala värderingar … ett snällare Sverige”.
Nyamko Sabuni ska dra upp en egen linje. Men det vore inte oklokt att ta med sig detta. Det är inte mesigt, det är anständigt och genomtänkt. Och, framför allt, liberalt.
Gå till toppen