Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Med Sabuni blir det troligen nyval i Sverige med risk för SD-beroende högerregering.”

Som skåning tar jag det som en personlig förolämpning att det är Stockholmsliberalerna som stödjer Erik Ullenhag i Liberalernas partiledarstrid. Det skriver Per Gahrton, tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.

Erik Ullenhag avhopp som partiledarkandidat för Liberalerna är ett svek. Det skriver Per Gahrton, tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
Erik Ullenhags avhopp som partiledarkandidat för Liberalerna är ett svek, inte bara mot hans liberala följare, utan också mot oss som trots annan partisympati anser att Sverige behöver ett socialliberalt parti.
Förvisso hade Ullenhags vinstchans minskat. Men den interndemokratiska process som Liberalerna fått beröm för borde ha fullföljts inte enbart för att tillvarata en liten vinstchans utan också för att tydliggöra den minoritetsprotest vars storlek man nu kommer att fortsätta att gräla om.
Om det i Sverige överhuvudtaget existerar mätbara rester av den socialliberalism som bidragit till utvecklingen av välfärdsstaten är en fråga för långt fler än partiarbetare i Liberalerna. Bland annat för mig.
Liberalerna var under mina första politiska årtionden ”mitt” parti – Folkpartiet. Som 15-åring tog jag 1958 liberalt politiskt körkort. 1969-71 var jag ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och 1976-79 var jag riksdagsledamot för Folkpartiet i skånska fyrstadskretsen. Så jag tar mig rätten att tycka till.
Jag har visserligen aldrig ångrat att jag lämnade Folkpartiet. Men jag har ofta saknat ett socialliberalt parti i svensk politik, i stil med danska Radikale Venstre, som nyligen vann storseger i Folketingsvalet tack vare sin humana invandringspolitik.
Med Bengt Westerberg som partiledare 1983-95, som var vice ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund under min tid som ordförande, återfick Folkpartiet delvis sin socialliberala karaktär men den försvagades efter hans avgång. Under Jan Björklund har vi sett en schizofren politikblandning av å ena sidan högerliberal tro på kärnkraft och NATO och å andra sidan humanitära tyngdpunkter inom social-, jämställdhets- och invandringspolitik.
En avgörande testfråga blev förhållandet till SD. Dessvärre har en del liberaler, inte minst i Skåne, blivit alltmer lyhörda för SD-tongångar – något som historiskt är främmande för liberalismen.
Liberala ikoner som S A Hedin, Karl Staff och Ingrid Segerstedt Wiberg skulle vända sig i sina gravar om de hörde Landskronaliberalen Torkild Strandbergs SD-vänliga tirader.
Jan Björklunds riksdagsanförande när han valde bort en SD-stödd högerregering var en socialliberal retorisk höjdpunkt som garanterar honom respekt också av partipolitiska motståndare, istället för en plats i historiens skräpkammare. Med detta trodde många att Liberalernas vägval var avgjort.
Men nej. In på scenen har det kommit en av mångkulturalismens och den humana invandringspolitikens värsta motståndare. Med Nyamko Sabuni blir Liberalerna inte som Radikale Venstre, utan som det högerliberala regeringspartiet Venstre som styrt Danmark med stöd av SD:s systerparti Dansk Folkeparti.
Med henne blir det troligen nyval i Sverige med risk för SD-beroende högerregering. Har Liberalernas medlemmar missat att de danska väljarna nyligen gav den konstruktionen underkänt?
Med Erik Ullenhag i ledningen skulle Liberalerna ha blivit ett socialliberalt parti som jag visserligen inte skulle rösta på, men som jag kunnat rekommendera ledningen i Miljöpartiet att samarbeta med.
Antagligen skulle Miljöpartiet därmed ha missat en del socialliberala röster som skulle ha föredragit Ullenhags parti och troligen kommer Miljöpartiet nu i stället att tjäna på att Liberalerna leds av Sabuni då hon lär skrämma iväg socialliberaler och istället konkurrera om en krympande skara högernationalister.
Partiegoistiskt borde jag alltså glädjas över att Nyamko Sabuni blir partiledare för Liberalerna. Men för Sveriges utveckling hade det varit bättre med ett parti som kunde fortsätta socialliberalismens historiska uppgift – att locka väljare som på grund av klass- och yrkesbakgrund inte kan tänka sig att rösta på rödgröna partier, men som ändå vill leva i ett samhälle som bygger på solidaritet.
Historiskt har det partiet varit Liberalerna, inte minst under Bertil Ohlins tidevarv, då partiet fick dessa socialgrupper att stödja en välfärdsstat som de kanske inte själva haft behov av.
Som skåning tar jag det som en personlig förolämpning att det är Stockholmsliberalerna som stödjer Erik Ullenhag i Liberalernas partiledarstrid, medan Skånedistriktet, som 1976 gjorde mig till riksdagsledamot, tycks ställa upp för Nyamko Sabuni.
Med henne i ledningen blir Liberalerna ointressanta för alla utom de egna politrukerna. Med Erik Ullenhag skulle Liberalerna ha återfått betydelse inte bara för det egna partiet utan för Sverige som nation.

Per Gahrton

Per Gahrton var riksdagsledamot för Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) 1976-79 och språkrör för Miljöpartiet 1984-85.
Gå till toppen