Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Musikalisk elegans och plumpa skämt

Carlhåkan Larsén har sett Ystadoperans "En nunna för mycket", där Laine Quist och Rickard Söderberg ruskar om en förlegad genre - operetten.

Marianne Mörck och Sven Melander i ”En nunna för mycket”, på Ystadsoperan.Bild: Andreas Paulsson

En nunna för mycket

Ystadsoperan, Ystad, 28/6.

Manus och regi: Rickard Söderberg. Regi och koreografi: Melker Sörensen. Dirigent: Jonas Samuelsson. Dramaturgi: Jonas Samuelsson och Rickard Söderberg. Musikproduktion: Jonas Samuelsson. Kostym: Ann Walton och Linda Ernemar. Ljus: Sara Andersson. Mask och peruk: Freja Täck. I rollerna: Sven Melander, Marianne Mörck, Elísabet Einarsdóttir, Kristine Nowlain, Calle Lindén, Rickard Söderberg m fl.

Operetten är död, leve operetten! Laine Quist och Rickard Söderberg ruskar om en förlegad genre för att komma åt den musikaliska och satiriska essens som livade upp Jacques Offenbachs, Johann Strauss d y:s och Franz Lehárs bästa verk.
Årets omruskning heter ”En nunna för mycket”. Den bärs fram av en otroligt stor och professionell sång- och dansensemble tillsammans med en lika professionell orkester, eldad av Jonas Samuelsson, i enstaka moment med en dynamik som man inte väntar hos en grupp med namnet Kammaropera Syd.
Summa: 30 på scen, 15 i diket. Ett sannskyldigt överdåd. Kollektivt beröm till alla dessa godmodiga, engagerade och välklingande artister som torde ha haft kul på vägen genom den snygga låtlistan.
Melker Sörensens och Rickard Söderbergs (ständigt denne Söderberg) regi sitter som en smäck: flotta uppställningar över hela scenen, med ett dimmigt träd ur den gamle teatermålaren Grabows legendariska kulissvärld i fonden och en myllrande exponering av folk och fähundar överallt i den grovt karikerade skånska orten Böglarp. Där tilldrar sig de mest otroliga excesser. Där kolliderar den musikaliska elegansen med plumpa skämt. Men Marianne Mörck och Sven Melander etsar sin repliker med den effektiva spets som väcker publikjubel. Och när denna publik spontant utbrister i allsång i ”men låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå” känner man att denna lokala vinkling är perfekt en fredagkväll i Ystad.
Långt bortom det lokala befinner sig dock det virtuost smorda vitsmaskineriet. Det har sina rötter på annat håll, i det fjärran Göteborg. Jag uppskattar av naturen dessa inslag. Betydligt svårare har jag det med de ymniga snaskiga erotiska skämten. Sådant publikfrieri kunde passa en Sängkammaropera Syd.
Redan i första scenen avlider hr Ugglin, Böglarps starke man oväntat på ett kafébord. Arvet efter denne hedersman – i veteranen Torbjörn Lillieqvists gestalt – bildar ett nav i intrigen. Vem ska ärva? Och hur kommer nunnorna i styckets titel in i bilden? Ja, sensmoralen blir sist och slutligen att Kärlek övervinner Pengar. På vägen genom kärleken får Rickard Söderberg tillfälle att framgångsrikt hårdexploatera sin image som gayikon. Det glittrar och glänser generöst.
Om Verdis opera ”Trubaduren” har det sagts att dess handling ännu inte är helt utredd. Samma med ”En nunna för mycket”. Det vore nog idé att inte bara älska fram en serie sketcher, som en sprudlande nummerrevy, utan arbeta vidare med större koncentration på ett tema.
Det utesluter ju inte spirituell anda och stilfull udd – nästa gång det beger sig.
Rickard Söderberg i ”En nunna för mycket”.Bild: Andreas Paulsson
”En nunna för mycket”.Bild: Andreas Paulsson
”En nunna för mycket”.Bild: Andreas Paulsson
Gå till toppen