Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Ingen annan kan hantera valfri svensk festivalscen med samma enkelhet”

Hannes Grönberg har sett Timbuktu på Mat- och sommarfesten i Höganäs.

Timbuktu spelade i Höganäs på lördagskvällen.Bild: Hannes Grönberg

Timbuktu

KONSERT. Mat- och sommarfesten, Höganäs, 29/6.

Sverige har, ganska bokstavligt talat, aldrig haft en rappare som Timbuktu. Andra har knåpat ihop lika kul rim, skaffat lika feta beats och skrivit lika bra låtar men ingen annan har lyckats gå hem i stugorna riktigt som Jason Diakité. Ingen annan rappare kan kännas hälften så naturlig i "På spåret" och "Allsång på Skansen", ingen annan har samma självklara politiska och kulturella position. Och ingen annan kan hantera valfri svensk festivalscen med samma enkelhet.
På Höganäs mat- och sommarfest är rapparens konsert placerad mellan Sveriges kvartsfinal i fotbolls-VM och hårdrocksbandet Bai Bang och drar till sig en samling människor som hade kunnat fungera som definitionen av begreppet "blandad publik". Solen skiner över scenen och strax innan start spelar någon Kal P. Dals "Jonnie" i tältet mittemot. För Timbuktu och Damn! är det egentligen perfekta förutsättningar.
Deras liveshow får alltid god hjälp av rapparens många hitlåtar, men på sätt och vis fungerar den här gruppen faktiskt nästan oberoende av vilket material de väljer att jobba med. ”Karmakontot” har till exempel aldrig hört till Timbuktus starkaste texter eller melodier, men med hjälp av ett oljigt blåsriff, lite plojig dans och Svante Lodéns fulfalsett kan Damn! få den att kännas som ett av kvällens huvudnummer.
När de vill betona musikens allsångspotential kan bandet agera habil poporkester och göra ganska rena tappningar av ”Fallskärm” eller ”Annie Leibovitz”, men de är nästan alltid bättre när de struntar i låtarnas originalversioner och istället gräver ner sig i sväng från 70-talets soul, funk och afrobeat. Stiligast i kväll är kanske hur de lånar Nina Simones ”Four women” till sin version av ”Pendelparanoia”, en småklumpig men gripande låt från Timbuktus första skiva. Medan Timbuktu rappar om svensk vardagsrasism i kollektivtrafiken berättar Simones musik i bakgrunden om det amerikanska slaveriet och dess konsekvenser för svarta kvinnor.
Kvällens spelning är annars väldigt lik den show som fångades på förra årets album ”Kärlekens blandband”. Här finns inte många riktiga överraskningar och ingenting som känns lika svettigt och stormigt som under bandets allra bästa konserter. Timbuktu har inte släppt ett riktigt soloalbum sen 2014 och även de nyare låtarna börjar kännas invanda och bekväma också på scen. Men rutinen är mördande, allting svänger som det ska och det mesta låter roligare och mer brännande än under den period då bandet uppträdde i kostym och var tvungna att spela Timbuktus tolkning av ”Flickan och kråkan” varenda kväll.
Gå till toppen