Svensk naturfotografi har lidit av svårläkta sår sedan Terje Hellesøs innovativa (läs desperata) klipp-och-klistra-teknik uppdagades. För en genre som gör anspråk på att vara något av fotografins sannings- och verklighetsbärare var det givetvis ett hårt slag. Trovärdigheten har fått sig en törn. Ofta har jag svårt att ta till mig naturfotografi. Givetvis inte alltid. Men jag har en föreställning om att skogarna, det orörda och otämjbara, gör sig bäst upplevda. På plats. Vilket självfallet inte är synonymt med att någon fotografisk riktning skulle vara mer berättigad än andra. Utan helt min personliga och möjligen något trångsynta uppfattning.