Svensk naturfotografi har lidit av svårläkta sår sedan Terje Hellesøs innovativa (läs desperata) klipp-och-klistra-teknik uppdagades. För en genre som gör anspråk på att vara något av fotografins sannings- och verklighetsbärare var det givetvis ett hårt slag. Trovärdigheten har fått sig en törn. Ofta har jag svårt att ta till mig naturfotografi. Givetvis inte alltid. Men jag har en föreställning om att skogarna, det orörda och otämjbara, gör sig bäst upplevda. På plats. Vilket självfallet inte är synonymt med att någon fotografisk riktning skulle vara mer berättigad än andra. Utan helt min personliga och möjligen något trångsynta uppfattning.

När jag nu öppnar Mats Anderssons fotobok "Nature diary" för tankarna mig direkt till Anders Petersens trilogi "City diary" från 2012 (The Paris Photo – Aperture PhotoBook of the Year 2013). Fast tvärtom. Medan Petersen subjektivt utforskar urbana och mänskliga existenser tränger sig Andersson på samma sätt in i vildmarkens väsen.

Hans anslag är befriande långt ifrån de tillrättalagda och förföriskt vykortsglättade naturskildringar vi vant oss vid. Fotografierna är dovt mörka. Och närmast sotsvart kopierade i sin avsaknad av högdagrar. Stundtals måste man anstränga sig för att kunna skönja motiven. Uppslaget med snåriga granar, där en björn – väl kamouflerad bakom spretiga grenverk – lufsar fram i vänster bildkant, utmanar traditionell och lättillgänglig komposition.

Flackande söker mina ögon över bildytan. Och plötsligt kliver björnen in i bilden. Överrumplande: som om jag själv stod i skogsbrynet och överraskas av min egen utsatthet som obehörig främling i någon annans värld.

Det är tydligt att Andersson har modet, ett slags punkig attityd, att fotografera på sitt eget sätt och blicka bortom vedertagna konventioner i en ofta alltför konservativ profession. Inspirerande och sympatiskt. När andra avbildar gestaltar Andersson, gör fotografierna till en berättelse lika mycket om sig själv som en berättelse om livet framför kameran. Det öppnar upp för djupare dimensioner och subjektiva tolkningar: en ensam sparvuggla i månskenet blir till ett självporträtt med en vemodig underton av saknad. Talande att Andersson härom året något oväntat tog hem den internationella titeln "Wildlife photographer of the year".

"Nature diary" spänner över tio år (2009-2019) och är indelad i kapitel om geografiska platser som pedagogiskt stramar upp en annars aningen spretig helhet. Uppslagen där fotografierna spelar med och mot varandra är underfundigt sammansatta. Och det är inte utan att greppet känns igen från Christer Strömholms klassiska fotobok "Poste restante" (tänk kvinnan som solar och bilden av den svarta tjuren med hornen). Tyvärr är några bilder vårdslöst digitalt uppskärpade, visserligen en anmärkning i marginalen, men synd på en sådan påkostad och voluminös bok. Hans elfte i ordningen, och den kan betraktas som en retrospektiv sammanställning.

Mats Anderssons svartvita fotografi känns ärlig. Trovärdig. Kanske är det den mångbottnade mänskliga närvaron som engagerar. Tilltalar. Någon insiktsfull fotograf lär ha sagt: "man ska fotografera djur som de vore människor … eftersom det är människor som ska titta". Och det gör Andersson. Ett fotografi av en räv är inte endast ett fotografi av en räv – en art – utan ett porträtt av just den räven. En individ. Således raka motsatsen till själlös avbildning.