Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sven-Åke Olofsson: ”Uppgörelsen drunknade i alla bortförklaringarna.”

Bild: Erik Nylund
Litteratur och filmer med teman från krigsåren översvämmar oss sedan flera år. Skrämmande på ett plan - kriget som underhållning. Men det finns också en sökande dimension, att förstå hur det förfärliga blev möjligt och till sist besegrades.
Det dilemma som gnager i utlandet, alla som samarbetade med nazistregimen eller ockupationsmakten, har sin motsvarighet i svensk beredskapshistoria. Vi gjorde i stor skala affärer med Tyskland och understödde den tyska krigsinsatsen med allt från järnmalm till förnödenheter för krigsmakten.
I Danmark spelas nu in ännu en storfilm med tema från ockupationsåren. De förbannade åren heter filmen och den regisseras av Anders Refn som har bakom sig uppmärksammade produktioner för film och tv.
Den handlar om ett av de känsligaste kapitlen, danskar som sålde varor eller sitt arbete till tyskarna. Det danska jordbruket exporterade enorma mängder livsmedel. Byggindustrin uppförde stora befästningar. Skeppsvarv byggde krigsfartyg. Textilindustrin levererade uniformer. Och allt detta skedde med uppmuntran från den danska regeringen som satt kvar till mitten av 1943. Churchill påstås inte utan skäl ha kallat Danmark för Hitlers tama kanariefågel.
Att spela in en film om detta är inte märkligt. Men anslaget är otraditionellt.
Var företagare, lantbrukare och arbetare landsförrädare? Eller drogs de sakta in i händelser som de egentligen ville undvika?
Uppgörelsen efter kriget drunknade i alla bortförklaringarna. Och när kriget vände såg många av samarbetsmännen till att skaffa sig återförsäkringar när de gav motståndsrörelsen försiktigt stöd. Precis som ledande svenska företagare som gjorde storaffärer med Tyskland samtidigt som de uppehöll kontakter med motståndsrörelsen mot Hitler. Familjen Wallenberg till exempel.
Den nu aktuella danska filmen har förståelse för människor som samarbetade. Och det är naturligtvis kontroversiellt. Vad skulle ha hänt om inte stater och enskilda kämpat mot nazisterna?
Det är en otäck tendens att man så ofta spelar ner den moraliska dimensionen i samröret med en brottslig regim. Bakom den helt hänsynslösa tyska regimen fanns Förintelsen och en krigföring som var oerhört brutal.
Att handla med brottsliga regimer var inte något som begränsades till krigsåren. Det räcker att peka på alla suspekta vapenaffärer som Sverige gjort med diktaturstater in i vår tid. Det finns alltid rationella förklaringar till hands. Folk måste ju ha jobb. Genom att utveckla försvarsmateriel gynnas även det svenska försvaret.
Det är lätt att fokusera på alla skäl som kan finnas för ett agerande. Men tar man lättare på motargumenten riskerar man till sist bli medlöpare och medansvarig. Det var det som hände massor av danskar och medborgare i det tyskockuperade Europa. Uppgörelsen blev lam därute, i Sverige obefintlig. Delvis av samma skäl. För många var delaktiga.
Gå till toppen