Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En skarp kärna dold i dränerande dekorationer på Skillinge teater

Skillinge teater blev av med sitt kulturstöd i år. Det märks att ”Bach, Brahms, min mamma & jag” har saknat resurser, skriver Boel Gerell.

Nils Peder Holm står för regi, manus och medverkan i ”Bach, Brahms, min mamma & jag”.Bild: Karin Johansson-Mex
Precis tio år har gått sedan skådespelaren, regissören, manusförfattaren och numera också teaterchefen Nils Peder Holm gjorde monologen ”Döden – en bruksanvisning” på det som idag är Bastionens scen i Malmö.
Upplägget var lika enkelt som genialt. En vägg håller på att rasa, ingen vet ännu säkert om det sker och mannen som sitter vid sitt bord har fortfarande ett antal alternativ att överväga.
I Holms briljanta gestaltning svällde det avgörande ögonblicket till ett liv av liknande val, där tillvaron avgjorts på en bråkdel av en sekund. Uppsättningen står fortfarande ut som något helt eget, just i kraft av sin skenbara enkelhet. Dessutom med en humor och ett självironiskt bett som gjorde svärtan skimrande.
Det är därför med viss tillförsikt, trots allt, som jag läser om Skillinge teaters planer för säsongen. Efter att Region Skånes kulturnämnd ”pausat” utvecklingsbidragen för 2019 hade teatern inte längre möjlighet att ge den stora sommarföreställning man planerat. En traditionsenlig upplevelse som lockat publik sedan teatern grundades för snart tjugofem år sedan.
I stället fick teaterchefen själv, Nils Peder Holm, träda in som enmansorkester och skriva, regissera och göra den enda rollen i den självbiografiskt baserade monologen ”Bach, Brahms, min mamma & jag”. I ett upprop lockades amatörer att delta som dansare, i utbyte mot en teaterbiljett och fritt deltagande i en workshop ledd av koreografen Lidia Wos.
Nils Peder Holm spelar den enda rollen i ”Bach, Brahms, min mamma & jag”.Bild: Karin Johansson-Mex
Plats på scenen turas ett antal av musikhistoriens giganter, som Bach, Brahms och Sjostakovitj, om att fylla ett annars tomt cellofodral med liv, medan deras musik drar som vågor genom teaterladan. Förhållandet till de döda kompositörerna är långt ifrån konfliktfritt och fodralet ömsom kramas, ömsom skakas hårt på jakt efter svar.
Det handlar om självförtroende och rätten att göra sig hörd. Men också om konstens pris, där två föräldrar som arbetar i en symfoniorkester skymtar förbi. I publikhavet sitter pojken Holm och vinkar febrilt men får aldrig en vink tillbaka. Koncentrationen och konkurrensen om positionen är viktigare, för ingen vill som det heter ”spela andra fiolen”.
Här finns en kärna som är skarp och angelägen och spår ges av Holms tidigare drastiska, svarta humor och förmåga till höjd i gestaltningen. Ändå är detta en uppsättning som spretar och som tyngs av sin egen förklaringsmodell, bara alltför explicit manifesterad genom amatördansarnas intåg på scenen. Budskapet är sympatiskt, men dessvärre rätt platt iscensatt: alla kan dansa och alla får synas.
Slagsidan mot egenterapi tar efter paus över totalt när en livs levande terapeut inleder ett gruppsamtal med publiken. Nu ska uppsättningen obduceras, för det är verkligen så dött underlaget känns, när det som vi just upplevt förnumstigt och inte så lite banalt förklaras och kommenteras.
Här om inte förr märks avsaknaden av ett konstnärligt bollplank för Holm, vilket hade kunnat få honom att avstå från den här typen av dränerande dekorationer. Man kan bara hoppas att såväl Holm som anrika Skillinge teater inför kommande år återfår resurserna och möjligheterna de så väl förtjänar och behöver.

Bach, Brahms, min mamma & jag

Regi, manus, medverkan: Nils Peder Holm. Dramaturgi: Karin Johansson Mex. Koreografi: Lidia Wos. Scenografi: Marta Cicionesi. Ljuddesign och video: Jonas Åkesson. Ljusdesign och video: Casper Wijlhuizen. Skillinge teater, Skillinge, t o m 11/8.

Gå till toppen