Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Det finns attityder till psykisk ohälsa som hör hemma på soptippen

Synen på psykisk ohälsa har förändrats – eller?Bild: CHRISTINE OLSSON / TT
Just nu går Babylon Berlin på SVT, en kriminalserie som utspelar sig 1929. I första avsnittet talas det om en tidigare polis, Franz, som tvingats sluta sitt jobb eftersom hans upplevelser under kriget gett honom det som idag förmodligen skulle kallas posttraumatisk stress. Bruno, en gammal kollega, gör narr av Franz skakningar och pratar om ”krigsneurotiker” i dömande ordalag: ”Hör hemma på soptippen.” Huvudpersonen, Gereon, har liknande problem som Franz. Något han hanterar med medicin, i hemlighet. Som om minnena som aktiveras i olika situationer inte vore illa nog, är han även rädd att bli ”avslöjad”.
Idag är synen på psykisk ohälsa i yrkeslivet annorlunda. Eller? Idag är nog inte tonen fullt så dömande. Men hur är det i praktiken?
Enligt Riksförbundet Hjärnkoll har var fjärde person med erfarenhet av psykisk ohälsa känt sig diskriminerad i arbetslivet. Även i vår tid händer det till exempel att ångestattacker nästan utmålas som arbetsmiljöproblem. Delvis på grund av bristande kunskap hos omgivningen. Jag kan tänka mig att situationen blir extra svår för den som bedömts ha viss arbetsförmåga, men ur arbetsgivarnas synvinkel anses för sjuk.
Du som är arbetsgivare idag, kan du hantera om någon av dina anställda har en psykisk sjukdom? För du försöker väl inte få bort personen?
Själv lever jag med problem som kommit av en annan sorts trauman. Utöver ångest relaterad till händelserna i sig, blev detta även början på en social ångest. Jag var rädd att folk skulle tycka jag var konstig när jag till exempel började darra eller ryckte till av plötsliga ljud.
Nu är jag öppen om problemen, men fortfarande är jag rädd att de ska synas utåt.
Förr kunde mina symptom kanske leda till höjda ögonbryn från omgivningen, men på senare år har det fått tristare konsekvenser än så. Både i bemötandet på stan och inom vården.
En text av Folkhälsomyndigheten från 2018 ger bilden att minskningen av stigma kring psykisk ohälsa stannat av sedan 2014, och att kunskapen rentav försämrats.
Och hur står det till med förmågan att använda kunskaperna i vardagen?
Ärligt talat: Om jag ser någon som likt jag själv under mina värre attacker verkar frånvarande och rentav skriker ut sin skräck, kan jag bemöta det?
Jag tror att jag har överskattat min egen attityd och kunskap. Och den här okunskapen är extra allvarlig i dagsläget när det kommit många till Sverige med värre trauman i bagaget.
För att återknyta till tv-serien: I verkligheten, under ideala förhållanden 2019, hade någon som Franz förhoppningsvis fått rehabilitering och blivit omplacerad. Hans problem var en uppenbar säkerhetsrisk i yttre tjänst, men säkert fanns det andra arbetsuppgifter åt honom. Om han upplevt sig orättvist behandlad hoppas jag att han vänt sig till facket eller Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte människor med psykisk ohälsa, utan istället de värderingar som Bruno ger uttryck för, som hör hemma på soptippen!

Jáni Maltehaim

Gå till toppen