En halvtimme efter att slussarna öppnats från campingen in till Dyrskuepladsen och den egentliga Roskildefestivalen skuttade Maggie Rogers upp på Avalonscenen, där hennes band redan funnit sina platser och instrument. Men hennes plats, vilken är den? Vad är hon, egentligen, Pharrell Williams gunstling och den förra harpspelaren i ungdomsorkestern? Är hon en popartist? En singer-songwriter? Eller finns hjärtat i r&b?

Image är inte allt, och tur är väl det. Maggie Rogers finner det för gott att möta publiken iklädd en fransig byxdräkt som får henne att se ut som om hon rymt från en rodeo på bakgården till Abbamuseet.

Men varför inte? Hos henne är det låtarna som talar, låtarna och dansen som är lika livlig som oskuldsfull. Den hypersexualiserade popbranschen har skapat trender och ideal där tjejer som knappt är halvvägs till puberteten uttrycker sig med åtbörder och bara den erfarna kan begripa betydelsen av. Maggie Rogers å sin sida dansar med en oskuldsfull glädje och förtjusning i själva rörelsen, av ruset som rytmen och de vigt livsbejakande sångmelodierna triggar igång. Det är faktiskt väldigt befriande.

Live lämnar hon och bandet det folkorienterade uttrycket bakom sig, och tar fasta på svänget i en r&b som i teorin ligger nära funken men i verkligheten aldrig skulle våga gå över gränsen. Hurtfriskt? Det kan du väl tycka, men då säger vi att du är en glädjelös stackare som borde komma ut lite oftare. Musiken som hon och det strikt skolade bandet lirar lutar sig nästan alltid mot sångmelodierna, även i en låt som ”The knife” där basriffet ger grunden och gitarristen nästan spelar disco. Rytmen är inte självklart förankrad i själva låtbygget, men beatsen ger musiken stuns.. Främsta undantaget, och den låt som funkar sämst live, är genombrottshiten ”Alaska” som visar sig alltför beroende av ett sound – som bandet inte kan tillhandahålla på scen.

Alla låtar är inte lika starka, och framför allt tappar ett par tre stycken färg när det blir uppenbart att låtskrivarna – Maggie Rogers själv, men ofta i samarbete med skivproducenten Greg Kurstin – har funnit en formel, som de inte gärna släpper. Men kvällens godbitar håller höjd: ”Overnight”, ”Light on”, balladen ”Back in my body” där hon får sjunga ut.