Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mark Ronson bearbetar sorgen på klubben

Och Ida Skovmand blir ganska upplivad hon också.

Mark Ronson på Oscarsgalan i februari.Bild: Jordan Strauss

Mark Ronson

POP. Late night feelings.

Mark Ronson noterar själv ironin i att hans mest melankoliska album också är hans mest dansanta. Låtarna, skrivna i kölvattnet efter en skilsmässa, kallar han för "sad bangers", ledsna hits. Temat – sorg som går att bearbeta på en klubb – är på omslaget förtydligat med ett krossat discokulehjärta. Det faktiska innehållet på skivan är något mindre klyschigt.
Det är stjärnproducentens femte fullängdare som artist och som vanligt har han inte varit ensam i studion. Tio kvinnliga vokalister har bjudits in för att bidra med individuella röstliga perspektiv.
Den redan radiovarma "Nothing breaks like a heart" med Miley Cyrus plockar upp vibbarna från "Joanne", Ronsons höbalsdoftande Lady Gaga-album. Singeln är onekligen medryckande men som ofta när sorgen paketeras klämkäckt med lite för tajmade tonhöjningar framkallar den också en viss känsla av tomhet.
Spänningarna mellan form och innehåll leder till mer substans annorstädes, som på "Why hide" med Beyoncé-låtskaparen Diana Gordon vid mikrofonen. Ronson gjuter gärna pop av olika retro-genrer (funk, Motown, country) och funkspåret "Truth", med flow-stark rap av The Last Artful, Dodgr och en liten dos Alicia Keys i refrängen, är både rivig och rolig.
De enda artisterna som dyker upp mer än en gång är Lykke Li, i början och i slutet, och YEBBA, ansvarig för fyllig låttrio på skivans mitt. Det är i "Don't leave me lonely" av den senare, bland tropical house-beats och stråkar, som det krossade discokulshjärtat på allvar glimmar till.
Gå till toppen