Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Thom Yorke partajar med en zombie och finner ro

Håkan Engström sugs in i Yorkes och Nigel Godrichs suggestiva värld.

På scen i Philadelphia november förra året.Bild: Owen Sweeney

Thom Yorke

ELECTRONICA. Anima.

Jag är inte helt säker på att panikångest behöver ett soundtrack – den har liksom tillräckligt med sin egen plåga – men om efterfrågan finns står Thom Yorke där, redo att leverera. Detta är hans tredje egentliga soloalbum, men liksom de båda tidigare är det ett intimt samarbete med producenten Nigel Godrich som har klippt och skurit i dessa till stora delar improviserade elektroniska stycken tills de formats till sånger. Pop blir det aldrig, men det är smart konstruerad och sinnligt flödande musik: gastkramande suggestiv, med en skönhet som är mindre underförstådd än vanligt.
Tre av de bästa bitarna utgör verkligen också ett soundtrack, till Paul Thomas Andersons femton minuter långa konstfilm – en utsträckt popvideo, om du så vill – där Yorke och hans partner Dajana Roncione (med dansare från bland annat Göteborgsoperan) intar Prags gator likt vålnader som sipprat fram genom sprickorna i asfalten och möter det drömska, kemiskt manipulerade gryningsljuset. Musiken talar samma språk: den ömsom svävar, ömsom navigerar målmedvetet mellan fasta hållpunkter i beats och – i den fina ”Not the news” – bastant arrangerade stråkar. ”Party with a rich zombie” sjunger Yorke i den oroväckande låten ”Traffic”, vilket låter som rena dumheter och samtidigt som det enda raka.
Det är musik för en dystopisk tid, egentligen mer up to date än snarlik musik som Yorke gjort tidigare, men det är också ett album som centrerats kring den på riktigt rofyllda och undersköna ”Dawn chorus”, den typen av låt som ger lindring till vad åkomman än må vara.
Gå till toppen