Decennierna efter andra världskriget vände sig de mer radikala unga centraleuropeiska tonsättarna bort från de musikdramatiska formerna. Pierre Boulez berömda uttalande om att lösningen på ”operans problem” helt enkelt var att spränga alla operahus i luften fångar väl tidens anda. På andra sidan engelska kanalen var synen på opera dock helt annorlunda. Det brittiska musiklivet, med tonsättare som Britten och Tippett i spetsen, gick vid samma tid istället in i en mycket livaktig period av musikdramatiskt nyskapande som fortsatts av senare generationer in i våra dagar. De tre nyskrivna stora operorna som nu släppts på dvd är alla goda exempel på denna levande tradition.

Tonsättaren George Benjamin fick 2012 en internationell succé med operan ”Written on skin” med sopranen Barbara Hannigan i huvudrollen. Hon har även en framträdande roll i hans ”Lessons in love and violence” som hade premiär på Royal Opera House för nästan exakt ett år sedan. Operan har den elisabetanske författaren Christopher Marlowes pjäs ”Edward II” som utgångspunkt, men librettisten Martin Crimp använder ingen originaltext utan har skapat ett helt nytt drama i nutid.

Verket, som är både ett familjedrama och en studie i maktspel, är kort och koncentrerat med ett ovanligt sammansvetsat förhållande mellan text och musik. Dock bränner det inte riktigt till och det finns en kylig distans som gör att operan inte riktigt griper tag.

Barbara Hannigan medverkar också i Brett Deans ”Hamlet” som uruppfördes sommaren 2017 i Glyndebourne. För den sydsvenska publiken blev delar av musiken känd under Malmö Chamber Music samma höst då tonsättaren, som även är violast, och pianisten Francisca Skoogh framförde en svit ut verket. Nu ges här möjlighet att bekanta sig med hela detta väldiga helaftonsverk.

Till skillnad från Benjamins librettist utgår Dean helt från Shakespeares ursprungliga text, som komprimerats och sammanställts av Matthew Jocelyn. Det i sig ger en egen färg åt operan och det måste varit en utmaning för Dean att tonsätta några av världslitteraturens mest kända scener och repliker. Mindre lyckat blir det när han skräddarsyr roller för sångare och ger dem material som allt för mycket liknar det de är kända för. När Hannigan gestaltar Ofelia är det mer vanlig Hannigan-show än Shakespeare-drama, John Tomlinsons vålnad stönar och frustar som Tomlinson gör i Birtwistles ”The Minotaur” och Guildensterns och Rosencrantzs countertenorer blir till ett komiskt par som hämtat ur Unsuk Chins ”Alice i underlandet”.

Bäst blir de personligt utformade partierna för Hamlet, en krävande roll som förnämligt gestaltas av Allan Clayton, och de mer kammarspelsartade scenerna. Särskilt anslående är också den klangliga färgrikedomen som ger varje scen sin egen prägel.

Rikast orkestral palett förfogar dock Thomas Adès över i sin ”The exterminating angel”. Verket uruppfördes vid Salzburgfestspelen 2016 men inspelningen här är från en senare föreställning på The Metropolitan Opera. Dramat bygger på Luis Buñuels 60-talsfilm med samma namn (”Mordängeln” på svenska) och överföringen av dess både surrealistiska och samhällskritiska innehåll till operascenen fungerar mer än väl.

Det är en märklig opera med ett femtontal huvudroller, alla lika krävande och utmanande såväl i sina solistiska krav som i förmågan att kunna agera gemensamt i ständigt skiftande ensemblekombinationer. Här återkommer John Tomlinson, denna gång i en mer personligt utformad roll, men mest spektakulärt och omtalat har det extremt höga koloraturpartiet för sopranen Auderey Luna blivit. Adès musik är ständigt skiftande och variationsrik. Då och då kryddar han med historiska referenser i form av hel- och halvcitat, där Bach, Wagner med flera passerar förbi, men förmår samtidigt att knyta ihop allt till en övertygande helhet. En särskilt anslående effekt är bruket av det tidiga elektroniska instrumentet ondes Martenot, vilket integreras i dramat genom att bli en klingade symbol för den osynliga förgörande drivkraft som leder rollgestalterna mot deras undergång.