Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Aldous Harding fyller excentrikerkvoten

Håkan Engström hörde en artist som lät musiken trippa fram på små ben.

Hit, men inte längre? Säg inte det – Aldous Harding är tämligen gränslös.Bild: Peter Frennesson

Aldous Harding

KONSERT · FOLKPOP. Avalon, Roskildefestivalen, 5/7.

Alla älskar inte en excentrisk artist, men Aldous Harding är värd din uppmärksamhet. Hon ger ett illmarigt intryck på scen, som om hon har en hel rävfarm bakom örat, och när hon i andra låten sätter sig ner med en akustisk gitarr har hon en manspread som närmar sig 90 grader.
Musiken är lätt trippande och finlemmad folkpop som ibland har indiens attityd, men som inte är rättrogen och aldrig låter ängslig. Hennes texter är ofta rätt och slätt bisarra, men hon är inte den som koketterar – hon bara är sig själv.
Rösten har två lägen, i princip åtskilda med en hel oktav, där den mörkare klangen är som gjord för låtar som ”Damn”: baserad på en enkel pianofigur, där hon börjar med att fråga om det inte finns plats på sätet för en ”silly woman”. Hon kan i dessa lägen påminna om Nico, men är oftast ljusare i både rösten och sinnet. Konsertens höjdpunkt är lekfulla ”Zoo eyes”, lite loj men stämningsfull, där mellotronen tar flöjtens parti. Musiken har knappt styrfart, men den ska obevekligen framåt. Nästan lika övertygande är också den mer pulserande ”The barrel”, och det är på det stora hela fint att höra hur de spröda insatserna på akustisk gitarr och trumpet får komma fram.
Gå till toppen