Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Bombastiskt, överlastat och svåruthärdligt

Håkan Engström hör Bring Me the Horizon och tycker sig uppleva ett Def Leppard för 2020-talet.

Oli Sykes från Bring Me the Horizon, med hela Orange scen, och lite till, som sin arbetsplats.Bild: Peter Frennesson

Bring Me the Horizon

KONSERT · METAL/POP. Orange scen, Roskildefestivalen, 5/7.

Få band har lika oförskräckt utmanat sin kärnpublik som Bring Me the Horizon, en gång ett metalcoreband vars själva idé kunde antas vara att hålla poprefrängerna på avstånd och aldrig släppa ett dansbeat över bron. Deras utveckling har varit kontroversiell, men oanat många har följt dem mot mainstream, och några har säkert upptäckt electropopartisten Grimes med den duett hon gör med Oli Sykes på bandets nya album.
Men i grund och botten har inte så mycket ändrats. Detta är ett hela vägen bombastiskt band, som presenterar en löjligt överlastad show med dansande robotar, eldpelare och maskerade figurer riktar leksakskulsprutor mot publiken och fyrar av. Det påminner om emobandet My Chemical Romances mest dystopiska shower.
I ”The house of wolves” sprutar Oli Sykes ut orden med exakt samma frenesi. Men growlandet är på undantag; ”Mother tongue” börjar som ballad, ”Wonderful life” låter som en barnvisa, och i flera låtar ter sig Bring Me the Horizon som ett Def Leppard för 2020-talet. Ta det som en rekommendation, om ni vill. Själv uthärdade jag knappt.
Matt Kean och sångaren Oliver Sykes.Bild: Peter Frennesson
Gå till toppen