Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Malmös lekplatser är inte till för alla

Malmös lekplatser är inte för oss, skriver Natalie Eneke som är mamma till en pojke med funktionsnedsättning.Bild: Linda Axelsson
Jag sitter på jobbet och skriver detta. Varannan helg arbetar jag i statlig tjänst och det är faktiskt helt okej. Det drygar ut den ganska smala plånboken när man tvingats gå ner i arbetstid.
Livet som mamma till en funktionsnedsatt 2,5-åring är sannerligen en berg-och-dalbana av känslor och upplevelser. Det bör inte ha undgått någon vilka utmaningar vi möter med de senaste årens livliga debatter kring LSS och assistanskrisen. Vi är inte riktigt där än, men den redan märkbara oron för framtiden späs ju bara på, gång på gång, hela tiden.
Vi kämpar ideligen med sjukhusbesök, möten på förskolan, träning och kontakt med försäkringskassan. Det har vi gjort lika länge som vår son funnits. Vissa saker i livet blir enklare att hantera med tiden, men när det kommer till vårt funkisliv så handlar det enbart om att vi hittar nya vägar och finner fler sätt att göra det på. Alternativa lösningar på ständigt återkommande problem.
För jag är aldrig bara en mamma. De senaste åren har livets skola gett mig diplom i sjukgymnastik, arbetsterapi, logopedi, specialpedagogik och till och med lite neurologi. Det är mediciner som de flesta inte ens skulle kunna uttala namnen på och tentaklerna är alltid ute. Vi håller koll på eventuella tecken på att epilepsianfall är på gång eller att den inopererade shunten i hjärnan inte skulle fungera. Man vänjer sig nog aldrig riktigt, men det här är vårt liv och vår vardag. Långt ifrån de allra flestas pussel.
En sak kommer vi dock aldrig att vänja oss vid och det är bristen på förståelse. För jag vill ändå tro att önskan om likvärdighet finns där, hos majoriteten av våra medmänniskor. Fast den brister alldeles uppenbart.
Vi har 21 stycken temalekplatser i Malmö stad, men de är inte för oss. Det byggs nya lekplatser och de gamla rustas upp, men inte för oss. Jag har ångest under mina lediga dagar med barnen, för trots att min man och jag tidigt sa till varandra att vi inte skulle göra avkall på någonting, eller någonsin begränsa oss, så mår jag ju dåligt bara av att gå till parken. Varannan vecka, när vi har våra två större (och fullt funktionella) barn, pallrar vi oss dit ändå. Det måste vi göra för att de inte ska bli lidande. Men varannan vecka när vi bara har vår yngsta med funktionsnedsättning, då går vi aldrig till en lekplats. För sanningen är att Malmös lekplatser inte är till för alla.
Ett fåtal har en så kallat handikappsanpassad gunga. Inga alls i vårt närområde. Och jag försöker verkligen förstå hur det kommer sig. Vi är Sveriges tredje största stad, men när det byggs nya lekplatser, så smäller kommunen ibland upp så många som fem gungor, fast ingen gunga för de barn som inte följer normen. Krävs det att någon av alla de som planerar lekplatserna själva har ett barn med funktionsvariation i sin närhet? Är det en rimlig fråga? Ska det verkligen behöva vara så?
Det bästa Elton vet är att gunga. Ni vet den där kittlande känslan i magen man får - den lever han verkligen för. Mina armar kommer, så länge de bara orkar, att svinga honom fram och tillbaka för att få höra det där skrattande tjutet han ger.
Fast jag är trött. Det räcker med att livet för alltid är annorlunda. Att vi alltid kommer vara beroende av sjukvård och aldrig kommer att få höra bara superlativ på hans utvecklingssamtal. De sanna superhjältarna, våra barn med funktionsvariationer, ska åtminstone ha samma rätt till kommunens lekplatser som alla andra har. Något annat är bara inte värdigt.

Natalie Eneke

Malmö
Läs också Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen