Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Spänstiga Vampire Weekend spände musklerna också

Den finlemmade popen funkade förvånansvärt bra på stora scenen i Roskilde.

Kan ni tro era ögon – Ezra Koenig rockin' all over the world?Bild: Peter Frennesson

Vampire Weekend

KONSERT · POP. Orange scen, Roskildefestivalen, 5/7.

Underskatta aldrig en tunn, pojkaktig popröst. Den kan mycket väl ha massor att säga.
Och det kan bli sagt vid de mest oväntade tillfällen, till och med en fredagskväll på Roskildefestivalens allra största scen.
Ezra Koenig är ute med en delvis ny upplaga av Vampire Weekend – hans främsta samarbetspartner genom åren, Rostam Batmanglij, har halvt om halvt hoppat av och står tills vidare åtminstone inte på scen med bandet – och en drös nya låtar, samlade på vårens album ”Father of the bride”. Det här bandet har alltid haft spänsten, men i år har de också musklerna. Aldrig spänns de lika hårt som i kvällens chockerande rockiga introlåt ”Sunflower”, som på plattan är ett samarbete med Steve Lacy. Nu får den färg inte minst av Brian Robert Jones, som efter att låtskrivaren sagt sitt tar över med ett eldfängt gitarrsolo, långt som torsdagens ösregn, som trummisen Cris Tomson svarar på med kraft och besked (hela hans panna lystes upp i neon, jag tror jag kunde urskilja bokstäverna ”yeah, right”).
Men trots allt är showen – ja, det är faktiskt rätt ord – Ezra Koenigs. Hans nyaste låtar hör till hans starkaste, inte minst textmässigt, och han varvade dem med några av sina mest angelägna alster från de tre föregångarna. Flera av dem är som noveller, genomsyrade av hans funderingar kring den judiska identiteten men också den amerikanska.
Kopplingarna till Paul Simon har alltid varit där, men om ni liksom jag ibland tyckt att Vampire Weekend ibland låtit som föga mer än ett brådmoget gäng pojkar som hängt med Simon på safari i Afrika är det dags att tänka om. Koenig har vuxit till sig, på nästan varje vis; det är bara den tunna poprösten som lite grann släpar efter.
Brian Robert Jones och Ezra Koenig på Roskildefestivalens största scen.Bild: Peter Frennesson
Det kanske inte är fredagskvällsstoff, egentligen, men med något undantag – ”Sympathy”, där han blev lite för mycket konversatör och för lite underhållare – hände tillräckligt mycket i rytmiken och i det melodiösa materialet för att nå ut. Nya ”This life” är faktiskt en svinbra låt: pop som smeker som en varm kalifornisk vind men som är mer än bara en bris. Pianisten Greta Morgan är bra konserten igenom, spelar porlande men ändå resolut, och just här tillför den elektroniska spinetten klangfärg. Arrangemangen håller sig hela tiden på rätt sida om det plottriga.
”Harmony Hall”är på riktigt arenamässig, en låt där bandet jobbar upp sig till en refräng som har allsångs- och veva med armarna-kvalitéer. Fast lika lämpad för stora scener är den äldre ”Cousins”, där hela bandet lirar med hetsigt temperament och gitarristen bränner av tonerna i ett blixtsnabbt flöde. Bandet håller ändå låten i koppel; detta är inte den sortens orkester som tappar greppet om helheten.
Gå till toppen