Nästan exakt samtidigt som det nominellt kristna partiets ledare står i Almedalen och talar om hur mångkulturismen inte fungerar äntrar en afrikanamerikansk artist estraden i Roskilde och sjunger att I'm not America's nightmare, I'm the American dream, just let me live my life.

Ingen har sagt att det är enkelt, nästan allra minst Janelle Monáe, men hon sopar heller inte under mattan. Hon talar senare i showen sig varm för individernas unika egenskaper, värda att besjunga, men döljer inte att en del individer har en framtoning som kan vara svårsmält för majoritetssamhället. Kan vi acceptera detta? Även när strålkastarna släckts och underhållarna går hem?

Janelle Monáe är hyfsat noga räknat en av sin sort: en r&b-skolad artist som berikar sin musik med hiphop och psykedelisk soulpop, en blandning som i kvällens roligaste nummer ”Electric lady” förvisso bär Solanges adelsmärke (ja, hon var med och skapade låten). Hon inleder den välregisserade och mycket amerikanska showen med en fantasifull dress som får henne att se ut som en mix av harlequin och Prince, med hallonbasker och allt. I de nästan chockerande hedonistiska öppningslåtarna tacklar hon frågor om rasism och sexualitet, i en ohygglig röra egentligen. Hon är lite av seriefigur, såpass faktiskt att det är befriande när hon efter ett klädbyte ikläder sig en ny roll och blir en sorts orientalisk härskarinna.

Musiken är en blandad kompott, på mer än ett sätt. Låten ”Q.U.E.E.N.” är en funky historia, hetsig och hektisk, men egentligen alltför späckad av rytm- och soundskiften för sitt eget bästa. Redan nämnda ”Electric lady” är ett lika kreativt hopkok, men den har en tydligare linje.