Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mogen gitarrist imponerade ihop med trumveteran

Alexander Agrell hörde Jacob Artved med Louis Hayes när Köpenhamns jazzfestival drog igång.

21-årige Jacob Artved har stenkoll på jazztraditionen och slarvade inte bort några toner. Till höger basisten David Wong.Bild: Alexander Agrell

Jacob Artved med Louis Hayes

KONSERT · JAZZ. Jazzhus Montmartre, Köpenhamn, 5/7.

Jazzfestivalen i Köpenhamn drogs igång på fredagskvällen och Montmartre satsar denna första helg på en generationsträff.
Fredagsmötet mellan den 21-årige gitarristen Jacob Artved och 82-årige trummästaren Louis Hayes gav en trivsam konsert, där den unge dansken väl matchade tre rutinerade amerikaner.
De fyra varvade originallåtar av Artved med gamla ”Love walked in” och ”Who cares?”, Sonny Redds mera obskyra men bluesfräcka ”'Teef” och den originella ”Exodus”, som Hayes en gång spelade med Cannonball Adderleys grupp. Bluesmättad hardbop är Louis Hayes signatur och nu fick vi också Horace Silvers ”Strollin'” från Hayes senaste album, en Silverhyllning.
Någon halvlös och jam-betonad konsert var det inte fråga om här, kvartetten hade bland annat nitat dit arrangerade slut på de olika låtarna. Att varenda detalj inte satt som en smäck var fullt naturligt och spelade liten roll när nu samspelet var såpass smidigt och musikantiskt.
Jacob Artved imponerade med ett mycket moget spel. Han spelar med tanke och smak och verkar gärna undvika slentrianlöpningar. Snärt, spänst och tydlighet ingår i hans traditionstyngda jazzgitarrstil, liksom kul harmoniska utvikningar, blueskänsla och, som gitarrstilen förväntar sig, melodispel där varje ton tas som ett helt ackord.
Artved hade en briljant solist till höger om sig. Jeb Patton är en sån där fullfjädrad och fullärd pianist som USA fortfarande har patentet på att tillverka; en artist som hela tiden vet exakt vart han är på väg, laborerar över hela den svartvita raden, hela vägen droppar oväntade små melodier och fräcka infall, hottar upp det hela genom att ta vissa saker unisont med båda händerna och samtidigt lyckas knyta ihop varje solo till en snygg liten säck.
Den stabile basisten David Wong limmade sig mot Louis Hayes trummor. Hayes är känd som en ”grupptrummis”, inte för att ha velat profilera sig själv genom åren, och han är fortfarande mäktig ett sugande och rikt varierat spel utan att överflygla medspelarna. Läckert hur han växlar stil och komp under en låt och kan hålla igång koket med bara en pinne på en stängd hi-hat.
Artved, Hayes & co spelar på Montmartre även denna lördag och söndag. Annat kul under festivalen: till exempel Oumou Sangaré, Joshua Redman, Joyce Moreno, Gilberto Gil och Gregory Porter, plus förstås själva upptäckarglädjen när man själv letar sig fram mellan de många (mindre) spelställena.
Louis Hayes, en cool man som går helt in för att backa upp medspelarna, ofta med slutna ögon.Bild: Alexander Agrell
Gå till toppen