Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Åsa Sandell: Megan Rapinoes målgest hade passat bra i Vita huset

Den amerikanska fotbollsstjärnan Megan Rapinoe är inte den första som har nobbat Vita huset. Politik och idrott har alltid samspelat – men sociala medier har förändrat spelplanen, skriver Åsa Sandell.

Megan Rapinoe efter att ha skjutit mål i kvartsfinalmatchen mot Frankrike.Bild: Francois Mori
Detta är en text på kulturen. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag älskade Megan Rapinoes målgest efter 1-0 mot Frankrike. Hur hon springer ut mot sidlinjen, ställer sig stadigt i gräset, sträcker ut armarna och spänner ut bröstet med ett lyckligt men behärskat leende under sin rosa hårman. Så självsäker, så självklar. Här är jag, jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan, liksom.
Inte lät sig Rapinoe, stjärna i världens bästa damfotbollslag – jo, jag tror USA spöar Nederländerna i eftermiddag – bekomma av en twittrande president. Donald Trump har retat sig på att hon vägrar sjunga med i nationalsången och att hon deklarerat att hon ”inte ska till det j-a Vita huset” om USA vinner VM.
Genom att stå tyst under nationalsången följde Rapinoe den protestvåg bland amerikanska idrottare som började för tre år sedan, då NFL-spelaren Colin Kaepernick knäböjde under nationalsången för att protestera mot rasismen i USA – och mot Donald Trumps delaktighet i den. Cirka sjuttio procent av spelarna i NFL är svarta. Megan Rapinoe var den första professionella vita idrottaren som tog efter Kaepernick, varpå amerikanska fotbollsförbundet införde tvång på att stå upp.
Eri Harold, Colin Kaepernick och Eric Reid knäböjer under nationalsången under en amerikansk fotbollsmatch 2016.Bild: Marcio Jose Sanchez
Rapinoe motiverar bojkotten av Vita huset med att hon inte vill att lagets långa kamp för jämlikhet och inkludering ska ”förknippas med en administration som inte känner likadant och som inte slåss för samma saker som vi slåss för.” Hon är inte ensam: i USA finns en historia av modiga fotbollsstjärnor som varit villiga att ta skit för sina krav på lika lön och social rättvisa. Julie Foudy visade vägen genom att kräva att VM 1999 skulle spelas på de stora fotbollsarenorna i USA. Den episka finalen, där USA slog Kina efter straffdramatik, drog en rekordpublik på drygt 90 000 åskådare till Rose Bowl i Pasadena, Kalifornien.
Konflikten mellan USA:s fotbollsdamer och landets fotbollsförbund pågår än. I mars lämnade landslaget, med Rapinoe i spetsen, in en stämningsansökan med underskrifter från 28 spelare, där siffror om lön och annan ekonomisk ersättning ställdes mot de framgångar som dam- och herrlandslaget nått. Herrarna har visat sitt stöd, förbundet har uttryckt förvåning. Jag gissar att de också är förvånade över att årets VM-tröja är den mest sålda fotbollströjan någonsin – herrarnas inkluderade.
Kopplingen mellan Vita huset och idrottsvärlden har funnits länge, men det var Richard Nixon som tog frotterandet med sportstjärnor till en ny nivå. Onda tungor spekulerade i att det var ett sätt för honom att kompensera för sina misslyckade fotbollsdrömmar. Nixon införde gratulationssamtal från Vita huset direkt till omklädningsrummen när lagen firade sina mästerskapstriumfer. Ronald Reagan, som var sju resor bättre än Nixon på att flörta med kameran, använde Vita huset som bakgrund för välkoreograferade fotosessioner med stjärnor från alla möjliga sporter.
Megan Rapinoe är inte den första idrottsstjärnan som nobbar Vita huset. Basketspelaren Larry Bird skapade rubriker 1984 när han sa att ”om Reagan vill träffa mig så vet han var jag finns”. 1991 valde basketstjärnan Michael Jordan att spela golf istället för att hänga med George W Bush. Baltimore Ravens Matt Birk nobbade Obama för att presidenten stöttade Planned Parenthood. Golfaren Tom Lehman avspisade Bill Clinton eftersom han inte ville ha något att göra med en ”draft-dodging baby killer”.
”Maktbalansen i professionell idrott har förändrats, och spelarna har numera mer makt än lagens ägare”, säger Stephen Mosher, professor i idrott och media på Ithaca College till The Denver Post. Om ägaren vill ha kvar sina spelare måste hen låta sina anställda uttrycka sina politiska åsikter, och tack vare kraften i sociala medier kan de göra sig hörda på ett helt annat sätt än tidigare generationers idrottsstjärnor. Precis som nutidens presidenter kan och vill – via twitter, till exempel.
USA:s fotbollslag under matchen mot Frankrike. I finalen möter de Nederländerna.Bild: Alessandra Tarantino
I kölvattnet av att Rapinoe gett Trump kalla handen har det amerikanska fotbollslaget fått en inbjudan till Representanthuset av 29-åriga demokraten Alexandria Ocasio-Cortez, den yngsta kvinnan i kongressen någonsin. Rapinoe tackade genast ja, och det känns fint. Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig hur uppfriskande det skulle vara med en Megan Rapinoe i Vita huset. Hur hon skulle stå där med sin fasta, klara blick i sin bästsäljande matchtröja och gör den där självsäkra, självklara målgesten framför presidenten.
Men nej. Nu är det fotboll som gäller. Och idag ska Rapinoe vara tillbaka i spel efter att ha suttit på bänken med skadekänningar i semifinalen. Jag hoppas innerligt att få se den där målgesten minst en gång till.
Gå till toppen