Trots att hedersrelaterat våld och förtryck nu diskuteras mer öppet i Sverige händer det att ämnet ifrågasätts, inte sällan med hänvisning till att det stigmatiserar vissa samhällsgrupper eller “ställer grupper mot varandra”.

Just sådana argument har förekommit i Skolverkets förslag att inte specifikt belysa hedersrelaterat våld och förtryck i en ändring av läroplanen och i diskussionen kring förslaget om reseförbud för barn som riskerar att föras utomlands för att könsstympas eller giftas bort.

Anklagelser om att“ställa grupper mot varandra” är en effektiv metod för att misstänkliggöra människor som sätter barns och kvinnors rättigheter i första rummet – oavsett föräldrarnas födelseland. Men jag undrar: Är det alltid fel att ställa grupper mot varandra? Är det ens möjligt att undvika?

I ett samhälle som värdesätter jämlikhet och där det ädlaste är att se allt och alla som likvärdiga, blir det lätt obehagligt att bli beskylld för att göra skillnad på folk och folk. Men det som ofta glöms bort är att jag, du och Sverige som land ställer olika grupper mot varandra hela tiden, vare sig vi tänker på det eller inte.

Att driva politik, att forma och upprätthålla ett samhälle, kräver att man ständigt gör val, prioriterar och värderar.

När politiker som styr en kommun väljer att använda sin budget för att bygga en lekplats istället för att förbättra maten på ett äldreboende – då ställs grupper mot varandra.

När Sverige ger uppehållstillstånd till män som har haft tillräckligt med pengar och fysisk styrka att ta sig hit, istället för att lägga mer biståndspengar på att stödja de allra fattigaste flickorna och kvinnorna som inte kan fly länder där en kvinnas status är extremt låg – då ställs grupper mot varandra.

Det kan diskuteras om besluten i de två exemplen är bra eller mindre bra – poängen är att det är omöjligt att föra politik utan att vara beredd att prata om och prioritera olika grupper, eller åsikter för den delen.

När det gäller att föra en uppriktig diskussion om hedersrelaterat förtryck måste man fråga sig vilka de grupper är som en sådan diskussion riskerar att skapa motsättningar emellan. Om det är mellan föräldrar som invandrat till Sverige och som tar avstånd ifrån hederskulturen, och föräldrar som anser det rimligt att utsätta sina döttrar för oskuldskontroller, tvångsäktenskap och könsstympning – ja, då är i alla fall jag beredd att “ställa grupper mot varandra”. Att inte våga göra det är inget annat än fegt. Att våga göra det är att vägra att förminska ett oacceptabelt förtryck som sker mitt framför ögonen på oss. Det är också ett sätt att ge en mer ärlig bild av den mångfasetterade grupp som invandrare i Sverige utgör, trots att en del så orättvist envisas med att bunta ihop alla med utländskt ursprung i en gemensam grupp med vissa egenskaper.

I verkligheten finns det de som invandrat från andra länder och kulturer och som aldrig skulle kunna tänka sig att lägga sig i sina döttrars sexualitet. Och så finns det de som gör det. Att vägra tala om att det är så, när det finns bevis på motsatsen, gynnar ingen.

Sverige som nation måste våga ställa idéer mot varandra, och våga erkänna att vissa åsikter är bättre än andra. Jag tycker till exempel att idén om att en flicka har rätt att själv bestämma över sin sexualitet och sitt liv är en bra idé. Det är en bättre idé än den om att en förälder har rätt att skära av sin dotters klitoris med ett rostigt rakblad utan bedövning. Det borde vara extremt lätt att ta ställning mot sådana värderingar. Att många i Sverige fortfarande får ångest över den tanken är pinsamt.

Så, ja, jag tar ställning för en grupp, människor som är utsatta för hedersförtryck. De förtjänar, liksom alla andra i Sverige, att fritt kunna forma sina liv som individer. En grupp som alla i Sverige borde finna modet att backa upp.

Carolin Ekman arbetar som konsult när det gäller kvinnors och flickors sexuella rättigheter och är goodwillambassadör för riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime.