Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Elin Henriksson: Integrationen är ett vägval. Mångkulturen måste inte dö.

Ebba Busch Thor (KD) måste välja väg i integrationsfrågan.Bild: Adam Ihse /TT
Mångkulturalism. Ett begrepp som till lika del är uttjatat och sällan diskuterat på allvar.
Debatten kring detta komplexa ord har nu återigen väckts till liv, och återigen präglas den av luddighet, missförstånd och vad som tycks vara medvetna försök att förvilla.
Ebba Busch Thor (KD) menar att mångkulturalismen måste vara död som politiskt projekt, att vi istället behöver en gemensam uppsättning värderingar och att de som invandrar ska "bli svenskar". Varken mångkulturalism, de gemensamma värderingarna eller att bli svensk definieras.
Nyamko Sabuni (L) har, i likhet med Busch Thor, ställt samhörighet och mångkultur i motsättning till varandra, då hon i Expressen konstaterade att "mångkultur inte bör eftersträvas", utan att vi tvärtom bör sträva efter en känsla av tillhörighet, genom värderingar som jämlikhet, jämställdhet och ömsesidig respekt. Varför det är en motsättning är oklart.
Moderatledaren Ulf Kristersson tyckte det var uppenbart vad Sabuni menade och anklagade andra för att missförstå henne. Själv slog han fast att "Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt." Men det är en märklig definition.
Om det vore så uppenbart negativt hade debatten nog uteblivit. Få lär tycka att segregation och lagbrott är positiva fenomen.
Mångkultur handlar istället om att alla individer ska få leva sitt liv i enlighet med en kultur de känner sig hemma i, att få leva sitt liv på ett sätt som känns meningsfullt för just dem.
Det innebär inte att mångkultur är ett enkelt begrepp. Tvärtom är det komplext, svårdefinierat och svårt att använda som utgångspunkt i enskilda sakfrågor.
På ett teoretiskt plan handlar det om filosofiska frågor som huruvida det finns universella värderingar och vad som är ett meningsfullt liv. Eller mer enkelt utryckt: vilka värderingar som är en smakfråga och vilka som är obestridliga.
I vissa fall är det lätt att avgöra. Matpreferens, musiksmak och klädstil är uppenbara smakfrågor, medan försvar av HBTQ-rättigheter, förbud mot könsstympning och hedersförtryck är odiskutabelt. Men hur är det med exempelvis månggifte?
Det kan kritiseras som kvinnoförtryck – då det i praktiken nästan uteslutande är män som har flera fruar – eller försvaras med att alla individer bör ha rätt att leva som de själva vill, med en eller flera partners.
På det praktiska planet blir det än mer klurigt. När används kulturella värderingar som svepskäl för att förtrycka andra? Vem har rätt att föra minoritetsgruppens talan? Hur skapas möjligheter för personer som känner sig fångna i en kultur att lämna den? Vad ska föräldrar få besluta över sina barn utan att det blir oacceptabel indoktrinering?
Frågorna om mångkulturalism är allt för många och angelägna för att irra bort sig i pseudodebatter. Gränsdragningarna och sakfrågorna är på intet sätt enkla, men det är där de meningsfulla diskussionerna måste föras.
Inte genom att slå sig för bröstet genom att säga något kontroversiellt – som att mångkulturen måste dö – för att sedan säga att vad som menades var att jämställdhet är bra. Denna, troligen medvetna strategi, används för att kunna attrahera assimileringsivrarna på högerkanten, som anser att invandrare bör överge sin kultur och anpassa sig helt efter den svenska, utan att uppröra mittenväljarna.
Men partiledarna måste välja och sluta förvilla. De kan inte både äta och ha kakan. Vill de närma sig SD:s assimileringsidé eller vill de söka lösningar på mångkulturalismens svårigheter så att alla får leva det liv just de finner meningsfullt?
Gå till toppen