Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Maria Keohane sjöng grekiska myter till liv

Men hur mycket tål egentligen Vivaldis fyra årstider? frågar sig Henrik Halvarson som upplevde barockmusik med i Kullabygden med bland andra Drottningholms barockensemble.

Maria Keohane.Bild: HD:s bildarkiv

Drottningholms barockensemble

KONSERT · KLASSISKT. Nils-Erik Sparf, ledare och violin; Maria Keohane, sopran. Musik i Kullabygden, Krapperups musikhall 7/7.

Vivaldis fyra violinkonserter "Le quattro stagioni" (De fyra årstiderna) är ett av den klassiska musikens mest spelade verk, i synnerhet den inledande Våren. Dess friska anslag, bedårande melodier och suggestiva stämningar har gjort den till ett till synes outslitligt örhänge.
Men frågan är hur mycket den tål att spelas i alla möjliga, och omöjliga, sammanhang. Ett annorlunda sätt att återföra verket till sitt ursprung prövades av Drottningholms barockensemble när de öppnade årets musikvecka i Kullabygden. Med hjälp av en skådespelare som läste de sonetter som Vivaldi skrev till konserterna guidades publiken genom de scener som ska dölja sig mellan tonerna.
Även om Rasmus Troedsson gjorde sitt bästa för att dramatisera texterna blev resultatet lite plottrigt med de tonande snuttar som inledde varje violinkonsert. Det hela blev inte bättre av att man valt att micka upp instrumenten. Klangen blev därmed spretig och tunn.
Som tur var ägde framförandet en fräschör som räckte långt. Nils-Erik Sparf, konsertmästare och violinsolist, bjöd på många små finesser som piffade upp det hela. Sedan var det inte alltid som alla dessa detaljer satt som de skulle. Ibland kunde samspelet i ensemblen brista. Fågelsången i "Våren", till exempel, var väl kakofonisk för min smak.
Desto säkrare var sopranen Maria Keohane som sjöng två kantater av Händel. Hon gjorde så att man upplevde att det i den ena kantaten var en verklig människa som hon sjöng om, inte en grekisk mytologisk figur med mer än 2000 år på nacken. Den sensuella laddningen i den andra kantaten gjorde att man lätt glömde att det handlade om en religiös text.
Maria Keohanes smidiga och klangsköna stämma passade musiken som hand i handske. Hennes uppenbara glädje att sjunga dessa stycken var i högsta grad smittande. Jag kunde också ana en vilja att sprida kunskapen om att Händels musik består av så mycket mer än "Messias". Extranumret var till exempel inte den kända arian ur "Rinaldo" "Lascia ch'io pianga" utan den version som Händel skrev till oratoriet "Il trionfo del Tempo e del Dsinganno" ,"Lascia la spina, cogli la rosa". Det tackar vi för!
Gå till toppen